söndag 18 juli 2010
Debatt om skattebetalarnas förening på Newsmill
Har tillsammans med Marika Lindgren-Åsbrink skrivit två artiklar på Newsmill om skattebetalarnas förening. Vårt första inlägg hittar ni här, Skattebetalarnas informationschef Torsten Svenonius svar finns här och vår slutreplik här.
söndag 13 juni 2010
Tacktal vid Socialdemokratiska Studentföbundets kongress
Med kunskap följer ansvar.
Vi är studenter och som sådana så är vårt arbete att bilda oss och tillägna oss kunskap. Ergo, har vi ett stort ansvar, kanske det största.
Det är det här ansvaret som vi tar genom att organisera studenterna på våra lärosäten. All politics is local brukar det ju heta. När man sitter på en kongress är det lätt att tro att det är den här typen av centrala evenemang som är det viktigaste och som ska stå i centrum. Det är ett missförstånd. I själva verket är det mellan kongresserna fokus ska ligga, det är när vi pratar politik i pausen mellan föreläsningarna eller när vi ordnar våra diskussionskvällar och skriver våra debattinlägg som vi handlar politiskt för att förändra människors inställning och attityder. Det är då vi försöker väcka människors bästa stämningars längtan.
Igår berättade vår partiordförande Mona Sahlin om hur hon kom in i partiet. Som vanligt sa hon att hon snarare gick med i Palme än Socialdemokraterna.
För mig gäller det motsatta. Jag gick med i arbetarrörelsen snarare än Göran Persson. Partiledningar kan komma och gå men det viktigaste för mig, det som alltid består är det historiska narrativet.
Som student på handelshögskolan så råder det inget underskott på klasskamrater aktiva i något parti högerut på den politiska skalan. Det finns moderater såväl av den nyare ljusblå som den gamla mörkblå sorten. Min kompis Pär måste nog beskrivas som den senare även om jag ibland tror att det är mer av ett koncept än en åsikt. Pär har Carl Bildts autograf på väggen över sängen bredvid kungaporträttet och sitter i styrelsen för Moderata ungdomsförbundet i Stockholm. Jag tycker väldigt mycket om Pär men en sak kan jag bara inte förstå. Och det är hur jag skulle känna om jag likt Pär var med i det parti som historiskt så ofta haft fel.
Moderaterna har ju i princip alltid tagit ställning mot de reformer som gör Sverige till det föregångsland som de nu använder som slagträ i valkampanjen.
ATP, Semesterlagen, Åtta timmars arbetsdag, allmän sjukförsäkring, fria skolmåltider, fri abort, avskaffandet av sambeskattningen. Till och med kvinnors rösträtt, för att inte tala om den allmänna rösträtten, vände sig högerpartiet emot när vi ville agera i frågorna.
Hur man än känner för socialdemokratin under perioder så känns det alltid så otroligt bra att vara aktiv i den rörelse som i princip alltid har haft rätt i de stora frågorna. Den rörelse som gick i spetsen för allt det som jag nämnde. Det är det här ideologiska och praktiska arvet som för alltid binder mig till socialdemokratin och arbetarrörelsen.
På Järntorget i Göteborg finns en staty med en inskription.
Det de vann ärvde vi. Arvet förpliktigar.
Socialdemokratins historiska landvinningar är ett arv som vi måste förvalta men också ta vidare, bygga på och utveckla.
Tack för att jag under det gångna året har fått ert för att hjälpa till att göra detta.
Tack!
Vi är studenter och som sådana så är vårt arbete att bilda oss och tillägna oss kunskap. Ergo, har vi ett stort ansvar, kanske det största.
Det är det här ansvaret som vi tar genom att organisera studenterna på våra lärosäten. All politics is local brukar det ju heta. När man sitter på en kongress är det lätt att tro att det är den här typen av centrala evenemang som är det viktigaste och som ska stå i centrum. Det är ett missförstånd. I själva verket är det mellan kongresserna fokus ska ligga, det är när vi pratar politik i pausen mellan föreläsningarna eller när vi ordnar våra diskussionskvällar och skriver våra debattinlägg som vi handlar politiskt för att förändra människors inställning och attityder. Det är då vi försöker väcka människors bästa stämningars längtan.
Igår berättade vår partiordförande Mona Sahlin om hur hon kom in i partiet. Som vanligt sa hon att hon snarare gick med i Palme än Socialdemokraterna.
För mig gäller det motsatta. Jag gick med i arbetarrörelsen snarare än Göran Persson. Partiledningar kan komma och gå men det viktigaste för mig, det som alltid består är det historiska narrativet.
Som student på handelshögskolan så råder det inget underskott på klasskamrater aktiva i något parti högerut på den politiska skalan. Det finns moderater såväl av den nyare ljusblå som den gamla mörkblå sorten. Min kompis Pär måste nog beskrivas som den senare även om jag ibland tror att det är mer av ett koncept än en åsikt. Pär har Carl Bildts autograf på väggen över sängen bredvid kungaporträttet och sitter i styrelsen för Moderata ungdomsförbundet i Stockholm. Jag tycker väldigt mycket om Pär men en sak kan jag bara inte förstå. Och det är hur jag skulle känna om jag likt Pär var med i det parti som historiskt så ofta haft fel.
Moderaterna har ju i princip alltid tagit ställning mot de reformer som gör Sverige till det föregångsland som de nu använder som slagträ i valkampanjen.
ATP, Semesterlagen, Åtta timmars arbetsdag, allmän sjukförsäkring, fria skolmåltider, fri abort, avskaffandet av sambeskattningen. Till och med kvinnors rösträtt, för att inte tala om den allmänna rösträtten, vände sig högerpartiet emot när vi ville agera i frågorna.
Hur man än känner för socialdemokratin under perioder så känns det alltid så otroligt bra att vara aktiv i den rörelse som i princip alltid har haft rätt i de stora frågorna. Den rörelse som gick i spetsen för allt det som jag nämnde. Det är det här ideologiska och praktiska arvet som för alltid binder mig till socialdemokratin och arbetarrörelsen.
På Järntorget i Göteborg finns en staty med en inskription.
Det de vann ärvde vi. Arvet förpliktigar.
Socialdemokratins historiska landvinningar är ett arv som vi måste förvalta men också ta vidare, bygga på och utveckla.
Tack för att jag under det gångna året har fått ert för att hjälpa till att göra detta.
Tack!
tisdag 22 december 2009
Mer på newsmill
Igår publicerade Newsmill min, Eriks och Paulas artikel om pensionsrådgivningen i DN-ekonomi.
här finns den att läsa.
här finns den att läsa.
onsdag 16 december 2009
Krönika på S-studenter.se - Därför är jag demokratisk Socialist
...publicerat på www.S-studenter.se
Därför är jag demokratisk socialist
Att ta ställning för ett politiskt parti är inte så enkelt. Särskilt inte om man planerar att manifestera sitt ställningstagande i ett aktivt medlemskap. Sällan är man helt bekväm med alla förslag, partirepresentanter, strukturer eller värderingar som ingår i det paket som ett politiskt parti är. Som individualistisk 80-talist känns det ofta smärtsamt att behöva anpassa sig till majoriteten men trots detta så lyckas vi på något sätt balansera och väga ihop olika för- och nackdelar till ett ställningstagande. Men vad är det som styr vilket parti vi väljer att ta ställning för?
Vissa skulle mena att det huvudsakligen är plånboken, en förklaring helt i linje med synen på människan som en autistisk, nyttomaximerande homo economicus. Men hur förklarar vi då företeelser som att majoriteten av väljarna i USA under lång tid motsatt sig skattehöjningar för de rikaste eller hur Alliansen kunde vinna många låginkomsttagares röster trots att de hade en tydlig agenda för samhällets övre skikt?
Mona Sahlin har alltid sagt att hon snarare gick med i Palme än Socialdemokraterna, så kanske är det partiledaren som spelar roll. Så här ett år innan valet görs otaliga opinionsundersökningar om vilken partiledare som är den populäraste. Vem skulle du helst ta en öl med? Vem skulle du helst ha som svärförälder eller ta med dig till en öde ö? Men även denna förklaring känns bristfällig. T.ex. har vänsterblocket ett stort försprång i opinionen trots att vår kandidat till statsministerposten (likt Reinfeldt i jämförelse med Persson inför valet 2006) blir slaktad på nästan samtliga punkter i opinionsjämförelser.
Den standardförklaring som då finns kvar är att det är våra värderingar som styr. Med hjälp av ett partitest på DN.se eller SvD.se så kan man lätt jämföra sin egen åsiktsprofil med partiernas och se vilket som stämmer in bäst. Våra etiska / politiska preferenser fungerar på samma sätt som en kravprofil på match.com utifrån vilken våra politiska (eller sexuella) alternativ utvärderas och matchas ihop med ett passande parti (eller partner). Men likt plånboksförklaringen så bygger även den här förklaringen på en idé om människan som rationellt kalkylerande, agerande i ett socialt, emotionellt och historiskt vakuum.
Jag tror att den rätta partnern är något mer än den som får flest bockar på min checklista och det samma gäller våra partipolitiska ställningstaganden. Vem av oss har inte fyllt i ett partitest och med lättnad pustat ut över att man faktiskt var aktiv i ”rätt” parti? Men följdfrågan är också hur många som vid ett annat svar seriöst hade övervägt ett partibyte (Carl Tham undantagen)? Jag hade i alla fall inte nödvändigtvis gjort det. Trots att jag, till skillnad från majoriteten i SAP, är motståndare till EMU, Förbifart Stockholm och avgifter för utomeuropeiska utbytesstudenter samtidigt som jag vill se större nedskärningar inom försvaret, skatt på kött, en mer öppen flyktingpolitik och förbud mot vinstuttag i friskolor så tvivlar jag aldrig på att jag är socialdemokrat.
De flesta av oss har sett och blivit berörda av Olof Palmes inlägg i valdebatten 1982 (http://www.youtube.com/watch?v=_3ZebXTWN-0). Där förklarar statsministerkandidaten varför han är demokratisk socialist genom att belysa socialdemokratins narrativ, just det narrativ som får mitt hjärta att klappa så starkt för arbetarrörelsen. Palme gör Socialdemokratin till något mycket större än en summa förslag och kandidater. Han anspelar på en berättelse om arbetarrörelsen som är väldigt levande för de flesta historiemedvetna svenskar. Det är en berättelse om arbetarrörelsen som under Branting pressade fram rösträttsreformerna och i praktiken införde demokratin i Sverige, under Hansson bekämpade arbetslösheten och under Erlander införde allemansrätten och byggde ut välfärden manifesterat i ATP. Idag kan vi till berättelsen foga Palmes egna försvar av internationell rätt, utbyggandet av förskolan och omsorgen samt den smärtsamma men nödvändiga stabiliseringen av de offentliga finanserna under Persson.
Nej att välja parti handlar om mer än att dela en samling åsikter. Att vara socialdemokrat är att vara en fortsättning på den här berättelsen. Det är sannerligen ett privilegium men innebär också ett stort ansvar att förvalta och bidra till detta arv. Att trygga arbetarrörelsens fortlevnad handlar inte så mycket om att ha den bästa kampanjsidan eller dela flest flygblad som om att leverera politiska resultat att foga till den lista av mänskliga framsteg som socialdemokratin har presterat.
Vi som är medlemmar i Socialdemokraterna har en förmån som inte kan jämföras med någon annan och det är möjligheten att kalla dessa framsteg för våra.
Det är en viktig förklaring till varför jag är demokratisk socialist.
Peter Gerlach
Därför är jag demokratisk socialist
Att ta ställning för ett politiskt parti är inte så enkelt. Särskilt inte om man planerar att manifestera sitt ställningstagande i ett aktivt medlemskap. Sällan är man helt bekväm med alla förslag, partirepresentanter, strukturer eller värderingar som ingår i det paket som ett politiskt parti är. Som individualistisk 80-talist känns det ofta smärtsamt att behöva anpassa sig till majoriteten men trots detta så lyckas vi på något sätt balansera och väga ihop olika för- och nackdelar till ett ställningstagande. Men vad är det som styr vilket parti vi väljer att ta ställning för?
Vissa skulle mena att det huvudsakligen är plånboken, en förklaring helt i linje med synen på människan som en autistisk, nyttomaximerande homo economicus. Men hur förklarar vi då företeelser som att majoriteten av väljarna i USA under lång tid motsatt sig skattehöjningar för de rikaste eller hur Alliansen kunde vinna många låginkomsttagares röster trots att de hade en tydlig agenda för samhällets övre skikt?
Mona Sahlin har alltid sagt att hon snarare gick med i Palme än Socialdemokraterna, så kanske är det partiledaren som spelar roll. Så här ett år innan valet görs otaliga opinionsundersökningar om vilken partiledare som är den populäraste. Vem skulle du helst ta en öl med? Vem skulle du helst ha som svärförälder eller ta med dig till en öde ö? Men även denna förklaring känns bristfällig. T.ex. har vänsterblocket ett stort försprång i opinionen trots att vår kandidat till statsministerposten (likt Reinfeldt i jämförelse med Persson inför valet 2006) blir slaktad på nästan samtliga punkter i opinionsjämförelser.
Den standardförklaring som då finns kvar är att det är våra värderingar som styr. Med hjälp av ett partitest på DN.se eller SvD.se så kan man lätt jämföra sin egen åsiktsprofil med partiernas och se vilket som stämmer in bäst. Våra etiska / politiska preferenser fungerar på samma sätt som en kravprofil på match.com utifrån vilken våra politiska (eller sexuella) alternativ utvärderas och matchas ihop med ett passande parti (eller partner). Men likt plånboksförklaringen så bygger även den här förklaringen på en idé om människan som rationellt kalkylerande, agerande i ett socialt, emotionellt och historiskt vakuum.
Jag tror att den rätta partnern är något mer än den som får flest bockar på min checklista och det samma gäller våra partipolitiska ställningstaganden. Vem av oss har inte fyllt i ett partitest och med lättnad pustat ut över att man faktiskt var aktiv i ”rätt” parti? Men följdfrågan är också hur många som vid ett annat svar seriöst hade övervägt ett partibyte (Carl Tham undantagen)? Jag hade i alla fall inte nödvändigtvis gjort det. Trots att jag, till skillnad från majoriteten i SAP, är motståndare till EMU, Förbifart Stockholm och avgifter för utomeuropeiska utbytesstudenter samtidigt som jag vill se större nedskärningar inom försvaret, skatt på kött, en mer öppen flyktingpolitik och förbud mot vinstuttag i friskolor så tvivlar jag aldrig på att jag är socialdemokrat.
De flesta av oss har sett och blivit berörda av Olof Palmes inlägg i valdebatten 1982 (http://www.youtube.com/watch?v=_3ZebXTWN-0). Där förklarar statsministerkandidaten varför han är demokratisk socialist genom att belysa socialdemokratins narrativ, just det narrativ som får mitt hjärta att klappa så starkt för arbetarrörelsen. Palme gör Socialdemokratin till något mycket större än en summa förslag och kandidater. Han anspelar på en berättelse om arbetarrörelsen som är väldigt levande för de flesta historiemedvetna svenskar. Det är en berättelse om arbetarrörelsen som under Branting pressade fram rösträttsreformerna och i praktiken införde demokratin i Sverige, under Hansson bekämpade arbetslösheten och under Erlander införde allemansrätten och byggde ut välfärden manifesterat i ATP. Idag kan vi till berättelsen foga Palmes egna försvar av internationell rätt, utbyggandet av förskolan och omsorgen samt den smärtsamma men nödvändiga stabiliseringen av de offentliga finanserna under Persson.
Nej att välja parti handlar om mer än att dela en samling åsikter. Att vara socialdemokrat är att vara en fortsättning på den här berättelsen. Det är sannerligen ett privilegium men innebär också ett stort ansvar att förvalta och bidra till detta arv. Att trygga arbetarrörelsens fortlevnad handlar inte så mycket om att ha den bästa kampanjsidan eller dela flest flygblad som om att leverera politiska resultat att foga till den lista av mänskliga framsteg som socialdemokratin har presterat.
Vi som är medlemmar i Socialdemokraterna har en förmån som inte kan jämföras med någon annan och det är möjligheten att kalla dessa framsteg för våra.
Det är en viktig förklaring till varför jag är demokratisk socialist.
Peter Gerlach
fredag 4 december 2009
Like Silk Burns
The Gentle Act Incidents nya skiva Like Silk Burns är kalasbra och snurrar hela dagarna i min stereo (ja vissa lyssnar faktiskt på skivor i sin stereo). Svenska recensenter har dock ännu inte förstått verkets storhet.
Det verkar som om man idag bara kan göra indierock som är extremt tillrättalagd och själlös då dagens emogeneration annars tycker att produktionen är slarvig.
Suck.
Det verkar som om man idag bara kan göra indierock som är extremt tillrättalagd och själlös då dagens emogeneration annars tycker att produktionen är slarvig.
Suck.
Centern och ungdomslöner
(även publicerat på www.viharräknatpådethär.se)
Centerpartiet gjorde nyligen ett utspel på DN-debatt där de presenterade ett förslag om sänkta löner för ungdomar. Förslaget säger att en ung nyanställd skulle kunna ha en lön som motsvarar två tredjedelar av vad som är ordinarie lön inom sektorn.
Några saker med resonemanget i deras artikel är dock anmärkningsvärt utöver det faktum att de upprepar den avskrivna gamla lögnen om att LAS skulle skapa ungdomsarbetslöshet (enl t.ex. TCO är endast 40 ungdomar i Sverige arbetslösa på grund av turordningsreglerna).
Idag har unga redan lägre löner. Unga och oerfarna har lägre avtalade minimilöner men framförallt så betalar en stor del av arbetsgivarna löner som är högre än minimilönerna ju längre man varit anställd inom företaget. Avtalet för anställda inom detaljhandeln ger t.ex. en lägsta timlön på 69,30 kr 16-åringar, 102,11 för 20-åringar och 115,42 för 25-åringar (med tre års brancherfarenhet). Det finns dock tendenser för andra yrkesgrupper m som t.ex. sjuksköterskor (som samtliga har tre års utbildning) att i avtalsrörelserna satsa mer på en bättre lönetrappa än på högre ingångslöner så till viss del reglerar detta sig själv genom avtalsrörelserna.
Det andra som är anmärkningsvärt är den bristande stringensen i alliansens arbetsmarknadspolitik. Hela det politiska narrativ som basunerats ut har handlat om att det måste löna sig mer att arbeta. Det är människors vilja att jobba det är fel på och blir bara incitamenten större så kommer fler jobba. Jobbskatteavdragen såldes på detta sätt in som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Om ökade ekonomiska incitament för att jobba skapar massor av jobb så borde ju en lönesänkning, i detta fall en från 17 154 (månadslön för en 20-åring i detaljhandeln) till 11 436 kr, resultera i färre jobb och ökad arbetslöshet. För övrigt är 11436 kr en riktig skitlön för en heltidsarbetande 20-åring.
Så bestäm er Centerpartiet. Är det högre eller lägre lön som skapar jobb?
Centerpartiet gjorde nyligen ett utspel på DN-debatt där de presenterade ett förslag om sänkta löner för ungdomar. Förslaget säger att en ung nyanställd skulle kunna ha en lön som motsvarar två tredjedelar av vad som är ordinarie lön inom sektorn.
Några saker med resonemanget i deras artikel är dock anmärkningsvärt utöver det faktum att de upprepar den avskrivna gamla lögnen om att LAS skulle skapa ungdomsarbetslöshet (enl t.ex. TCO är endast 40 ungdomar i Sverige arbetslösa på grund av turordningsreglerna).
Idag har unga redan lägre löner. Unga och oerfarna har lägre avtalade minimilöner men framförallt så betalar en stor del av arbetsgivarna löner som är högre än minimilönerna ju längre man varit anställd inom företaget. Avtalet för anställda inom detaljhandeln ger t.ex. en lägsta timlön på 69,30 kr 16-åringar, 102,11 för 20-åringar och 115,42 för 25-åringar (med tre års brancherfarenhet). Det finns dock tendenser för andra yrkesgrupper m som t.ex. sjuksköterskor (som samtliga har tre års utbildning) att i avtalsrörelserna satsa mer på en bättre lönetrappa än på högre ingångslöner så till viss del reglerar detta sig själv genom avtalsrörelserna.
Det andra som är anmärkningsvärt är den bristande stringensen i alliansens arbetsmarknadspolitik. Hela det politiska narrativ som basunerats ut har handlat om att det måste löna sig mer att arbeta. Det är människors vilja att jobba det är fel på och blir bara incitamenten större så kommer fler jobba. Jobbskatteavdragen såldes på detta sätt in som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Om ökade ekonomiska incitament för att jobba skapar massor av jobb så borde ju en lönesänkning, i detta fall en från 17 154 (månadslön för en 20-åring i detaljhandeln) till 11 436 kr, resultera i färre jobb och ökad arbetslöshet. För övrigt är 11436 kr en riktig skitlön för en heltidsarbetande 20-åring.
Så bestäm er Centerpartiet. Är det högre eller lägre lön som skapar jobb?
söndag 11 oktober 2009
Newsmilldebatt
Jag tillsammans med Karin och Linus granskade Timbros rapport Långt ifrån Lagom. Vårt resultat publicerades på Newsmill.
Handelsstudenter: Timbros kommunrapport stämmer inte
Publicerad: 2009-09-30, Uppdaterad: 2009-09-30
I början av augusti presenterade Timbros Thomas Idergard en uppmärksammad rapport om kommunernas utgifter på kultur- och fritidsområdet. Rapporten gav intrycket av en oseriös miljardrullning. Men Timbros undersökning stämmer inte utan är resultatet av en medveten vilja att vilseleda den seriösa debatten. Det skriver handelsstudenterna Peter Gerlach, Linus Samuelsson och Karin Ehlin Kolk som sakgranskat rapporten.
- 306 millningar
- 56 kommentarer
- delaBokmärk & dela artikeln Tipsa om artikeln vie e-post
- skriv ut
Om författaren
Peter Gerlach, Linus Samuelsson och Karin Ehlin Kolk studerar vid Handelshögskolan i Stockholm och är medlemmar i Socialdemokratiska Ekonomklubben. Fullständig granskning med källhänvisningar hämtas på www.viharraknatpadethar.se.
I Långt ifrån lagom gör författarna, Lotta Moberg och Jonas Sigedal på Timbro, en genomgång av 16 svenska kommuners satsningar på kultur och fritid och jämför dessa med kommunernas satsningar på utbildning och omsorg. Slutsatsen är att kommunernas besparingar i den nuvarande krisen inte alls behöver göras i skola och omsorg, som man kallar välfärdens kärna. Istället för att i kristider dra ner på dessa områden anser Timbro att man kan skära i utgifterna för kulturskolor och idrottsanläggningar, den del av välfärden som bloggen Utredarna på TCO med glimten i ögat kallat välfärdens frukt.
Timbros rapport och de debattartiklar av Thomas Idergard som skrivits med rapporten som grund har väckt mycket diskussion om avvägningen mellan frukt och kärna. Diskussionen är inte oviktig men som underlag för diskussionen är Timbros rapport undermålig. Vi har gjort en snabb faktagranskning av vad rapporten skriver om tre kommuner och noterar ett stort antal brister som bara kan förklaras med okunskap eller ses som ett medvetet försök från Timbro att lura läsaren. För att låna en titel från Timbros egen katalog så kanske ett mer passande namn på rapporten hade varit Med verkligheten som fiende.
Varje kommunavsnitt i Timbros rapport är ungefär en sida långt. Granskningen som presenteras nedan består i att vi försökt att verifiera källorna till olika citat i rapporten. I de fall författarna har använt sig av andrahandskällor, såsom lokaltidningar, eller helt utelämnat att ange källa har vi vänt oss till förstahandskällor i form av kommunernas budgetar, styrelse- och fullmäktigeprotokoll för att bekräfta olika siffror och påståenden.
Generellt sett innehåller rapporten fem typer av metod- och faktafel, exemplifierat nedan, som vi stött på flera gånger i de olika avsnitten:
Författarna blandar volymjusteringar och neddragningar
I delrapporten om Karlstads kommun kallar man minskade anslag till gymnasieförvaltningen för en neddragning. Det här är missledande eftersom de minskade anslagen i Karlstads fall är en konsekvens av ett minskat elevantal. Tar man hänsyn till detta upptäcker man att kommunen faktiskt har höjt anslagen per elev. Om man ignorerar volymförändringar så kan man också hävda att Stockholms stad satsar tio gånger mer på skolan än Karlstads kommun. Att det i Stockholms skolor går tio gånger fler elever är ett faktum som tydligen kan bortses ifrån.
Författarna gör orimliga jämförelser mellan investeringar och löpande kostnader
I delrapporten om Sundsvall konstaterar författarna att kommunens investeringar om 400 miljoner kronor i ett badhus skulle räcka till att anställa 250 lärare i fyra år. Att jämföra investeringar med löpande kostnader är alltid vanskligt. Om det ändå ska göras anser vi att man bör ta hänsyn till investeringens livstid, det vill säga avskrivningstiden, vilket i badhusets fall är 33 år. Inkluderar man även besöksintäkter och driftskostnader blir nettokostnaden för badhuset 15,7 miljoner kronor per år. Därmed motsvarar investeringen det något mindre dramatiska antalet 40 lärartjänster per år.
Författarna är inkonsekventa i synen på ekonomiska tillskott på grund av prisökningar
Många kommuner ger schablonmässiga tillskott till förvaltningarna som är ämnade att täcka ökade utgifter i form av löne- och prisökningar. I Timbros rapport saknas konsekvens i hur man ser på de här tillskotten. När Karlstads kommuns fritidsförvaltning fått 8,9 miljoner kronor för att täcka ökade kostnader beskrivs detta som en satsning på kultur och fritid. När däremot utbildningsförvaltningen i Botkyrka får 25 miljoner kronor mer än föregående år säger man istället att kommunen har skurit ned på verksamheten eftersom tillskottet är mindre än de beräknade kostnadsökningarna. Hur man än ser på tillskott för ökade utgifter så är det ohederligt att behandla utbildningsutgifter och kultur- och fritidsutgifter olika så att siffrorna stärker ens tes.
Författarna anger inte källor, refererar förslag som beslut och använder andrahandskällor som ibland är rent felaktiga
I delrapporten om Botkyrka är en av tre källor ett pressmeddelande från Moderaterna. I Sundsvalls fall är samtliga tre källor artiklar ur Sundsvalls Tidning. Det leder till att man ibland har rent felaktiga uppgifter. I delrapporten om Sundsvall refererar författarna till en artikel om kommunens förslagsinventering av möjliga besparingar som om den gällde beslutade besparingar. Om förslag får återges som beslut skulle man bara med hjälp av de motioner som lagts i riksdagen kunna måla en mycket intressant bild av var Sverige är på väg.
Författarna blandar jämförelser med utfall och budget utan att ange vad som avses
Författarna är inkonsekventa och blandar jämförelser med budget och jämförelser med utfall utan att ange vad som avses. I Karlstads kommuns bokslut för 2008 var utfallet för kultur- och fritidsförvaltningen drygt sex miljoner lägre än det budgeterade beloppet. När förvaltningen nästa år får samma anslag som året innan så beskrivs detta i rapporten som en satsning trots att man har precis samma ambitioner som föregående år. Den här typen av jämförelser sker dessutom inte på utbildningsområdet.
Kontrollerade citat
Hur genomgående de fem ovan presenterade metod- och faktafelen är vet vi inte eftersom vi inte har granskat hela rapporten. Vi har dock kunna identifiera felen som återkommande och nedan följer vår redogörelse för verkligheten bakom de olika citat vi verifierat i rapportens inledning, förord och avsnitt om de tre kommunerna.
Inledning och förord
Redan i förordet gör sig rapporten förtjänt av undertiteln Med verkligheten som fiende. Där skriver Timbros VD Tomas Idergard "(...) ungefär var femte kommunal utgiftskrona (av totalt nära 500 miljarder per år) går i dag till verksamheter som inte rör social-, handikapp-, barn- och äldreomsorg, ekonomiskt bistånd eller utbildning". Idergard beskriver vidare verksamhet utanför de här områdena som "excesser" och säger att utgifterna för den är "mer än dubbelt så mycket som kommunsektorn, enligt Sveriges Kommuner och Landstings beräkningar i april, behöver spara för att nå balans 2010." På detta sätt insinuerar Idergard att dessa utgifter skulle vara möjliga att skära i och i någon mening är frivilliga åtaganden för kommunen.
Som ordföranden för SKL, Anders Knape, påpekat på DN Debatt är siffrorna som Idergard (utan källhänvisning) presenterar nonsens. Enligt SCB gick var tjugonde skattekrona till "Kultur och fritid" medan så mycket som 85 av 100 hundra skattekronor gick till utbildning eller omsorg i någon form. Den resterande tian spenderades på infrastruktur, arbetsmarknadsåtgärder, politisk verksamhet, affärsverksamhet och i viss mån hälso- och sjukvård.
Exemplet Karlstad
"Planen för 2010 är att spara 6 miljoner kronor inom gymnasienämnden genom nedskärningar. Varje gymnasierektor ska spara in 2 %, och inga pengar till löneökningar för personalen tilldelas. Resultatet väntas bli minskad lärar- och datortäthet."
Den uppgivna källan är en kortfattat meddelande på kommunens hemsida om ett förslag lämnat av kommunledningsutskottet inför de kommande budgetförhandlingarna. Att sex miljoner kronor ska sparas är inte sant utan siffran uppges tydligt vara skillnaden mellan utfallet för 2008 och planen (en preliminär budget) för 2010. Att jämföra utfall med planer eller budgetar på det sättet är vanskligt. Om en verksamhets kostnader till exempel visar sig vara lägre än planerat ett visst år skulle en budget eller plan utan ambitionshöjningar för nästkommande år kunna beskrivas som en satsning. Som vi ska se nedan säger de åberopade siffrorna inget om kommunen "satsar" eller "skär ned".
Eftersom den totala förändringen av en kommunal nämnds budget även innehåller förändringar av mer teknisk art granskas med fördel kommunens driftsbudgetar för att få en bild av om kostnaderna ökar eller minskar. Jämför man Karlstads kommuns driftsbudgetar för åren 2008, 2009 och 2010 framträder en annan bild än den som författarna tecknar, alltså att kommunen sparat 6 miljoner kronor på gymnasieskolan och satsat 23 miljoner kronor på kultur- och fritidsnämnden.
Karlstads kommun har ökat sina kostnader för gymnasieskolan under hela perioden 2008 till 2010. Mellan 2008 och 2009 beslutade kommunen om ökade anslag till ett belopp av 7,2 miljoner kronor för satsningar på bland annat ökad lärartäthet, utökad elevhälsa och ökad andel ekologiska produkter i skolmaten. En besparing på 700 000 kronor på administration och lokaler gjorde också. Mellan 2009 och 2010 uppgick anslagsökningarna, med liknande prioriteringar, till knappt 3,5 miljoner kronor.
Hur kommer det sig då att gymnasienämnden i Karlstad ska kosta 6 miljoner kronor mindre 2010 än den gjorde 2008. Svaret stavas elevantal. Om man läser kommunfullmäktiges protokoll kan man se att gymnasieskolan under 2008 överskred budget med 9 miljoner kronor. Mellan 2008 och 2009 utgick en så kallad "kompensation för ökat antal elever", det vill säga en utgiftsökning, med 5,8 miljoner kronor till gymnasienämnden. Men till 2010 beräknas antalet elever sjunka varför en utgiftsminskning om totalt 9,7 miljoner kronor har beslutats. Även om detta i absoluta tal är utgiftsminskningar så är det mycket tveksamt att beskriva det som en "besparing".
Påståendet att "varje rektor ska spara in 2 %", som för övrigt inte kan styrkas vare sig i den uppgivna källan eller i kommunens budget, är felaktigt. Att "resultatet väntas bli minskad lärar- och datortäthet" kan heller inte styrkas vare sig i källorna eller i kommunens budget. Som nämnts gör kommunen istället satsningar på ökad lärartäthet.
Längre ned i rapporten jämför författarna anslagen till skolorna med anslagen kultur- och fritidsnämnden.
"I bjärt kontrast till detta frodas Karlstads kultur- och fritidsnämnd som under 2010 ska tillföras 23 miljoner kronor mer jämfört med år 2008."
Påståendet saknar uppgiven källa men har troligen hämtats från det tidigare nämnda meddelandet på kommunens hemsida. Även här jämförs utfallet för 2008 med kommunens budget för 2010. Jämför man istället driftsbudgetarna för 2008, 2009 och 2010 framgår att utgiftsökningen uppgår till 16,8 miljoner kronor, varav 8,9 miljoner kronor är en uppräkning på grund av ökade hyres- och driftskostnader.
Det bör dock nämnas att Karlstads kommun har gjort besparingar i hela kommunens verksamhet. 2008 gjordes en generell kostnadsuppräkning om 2 procent, något som uteblev till 2009 trots att nämnderna även detta år möter pris- och löneökningar (kostnadsuppräkning finns endast i budget, varför det ännu inte är beslutat om kostnadsuppräkning ska ske till 2010 då budget för detta år fastslås först i höst).
Exemplet Sundsvall
I delrapporten om Sundsvall inleder vi med att konstatera att samtliga redovisade källor består av andrahandskällor i form av tidningsartiklar från Sundsvalls Tidning. I slutet av texten hänvisas visserligen till siffror ur kultur- och fritidsnämndens budget men ingen källa uppges. Den enda källa som berör kommunens prioriteringar mellan olika verksamheter är en tidningsartikel som redogör för kommunens besparingsmöjligheter inför nästa år. Artikeln behandlar alltså inte några beslutade besparingar utan endast den inventering av potentiella besparingar som gjorts.
Författarna uppehåller sig i sin granskning bland annat vid byggandet av ett nytt badhus:
"Första etappen kostade 246 miljoner kronor. Nästa steg har ett anslag på 148 miljoner kronor. Sammanlagt skulle denna summa kunna säkra 250 lärartjänster under nästan 4 år."
Att jämföra investeringar med löpande kostnader är alltid vanskligt. Om det ändå ska göras så bör man ta hänsyn till investeringens livstid, det vill säga avskrivningstiden, vilket i fallet badhuset i Sundsvall är 33 år enligt Eric Carlsson, ekonomidirektör i kommunen. Det vore också mer rimligt att ta hänsyn till intäkterna som investeringen ger upphov till. Investeringen i Himlabadet, som det nya äventyrsbadet kallas, sker genom det kommunala bolaget Sundsvalls Arena AB. Carina Nordström Sköldh, bolagets VD, uppger att kapitalkostnaden där avskrivningarna ingår beräknas att bli 24,5 miljoner kronor per år med de investeringar som är beslutade idag. Samtidigt räknar bolaget med att få in 25 miljoner kronor i intäkter från 300 000 besökare. Nettokostnaden för kommunen, det vill säga intäkter minus kapital- och driftskostnader, beräknas bli 15,7 miljoner kronor per år enligt de senaste kalkylerna. Därmed vore det rimligare att hävda att investeringen i badhuset motsvarar det något mindre dramatiska antalet om 40 lärartjänster per år.
"Sundsvalls kommun skyr inte nyinvesteringar i kristider. Man satsar bland annat 12,5 miljoner kronor 2009-2010 som förstärkning till projektet "Förebyggande åtgärder, tidiga insatser". Detta är en bidragsfond som föreningar, fritidsgårdar och liknande kan söka pengar ifrån".
"Förebyggande arbete, tidiga insatser" är ett samverkansprojekt mellan fyra kommunala nämnder för att samordna det förebyggande arbete som sätts in för unga. Enligt Sundsvalls kommuns mål och resursplan ställer nämnderna tillsammans upp med 9 miljoner kronor och får utöver det 1,5 miljoner kronor från kommunstyrelsen. Utöver detta avsätts 2 miljoner kronor som en engångssumma för att starta upp verksamheten. Alltså är det bara 3,5 miljoner kronor som kan ses som en satsning från kommunens sida.
Att pengarna uteslutande går till en fond som föreningar och fritidsgårdar kan söka pengar ur stämmer inte. Enligt kommunens budget är detta endast en del av verksamheten. Vidare är det en betydligt vidare krets som kan söka anslag ur den del av pengarna som fonderats, bland annat har skolor och vårdcentraler möjlighet att söka. Alltså just de verksamheter som författarna hävdar att projektet sker på bekostnad av. Värt att notera är även att tidningsartikeln som rapportförfattarna hänvisar till, till stor del handlar om vilka kostnads¬besparingar kommunen kan göra på sikt genom att satsa på förebyggande arbete.
Exemplet Botkyrka
"Enligt kommunens budgetplan för perioden 2010-2013 föreslås därför effektiviseringar och besparingar. Barn- och ungdomsnämnden ska spara 25,7 miljoner kronor och utbildningsnämnden 11 miljoner."
Botkyrka räknar med att båda nämnderna kommer att möta ökade kostnader på grund av högre hyror samt löne- och prisökningar. Kostnadsökningen prognostiseras till 39,7 miljoner kronor för barn- och ungdomsnämnden respektive 7,4 miljoner kronor för utbildningsnämnden. Utöver detta leder förändrade elevantal till en kostnadsökning för nämnderna med elva respektive fyra miljoner. För att möta detta skjuter kommunen bara till 25 miljoner kronor till barn- och ungdomsnämnden och 400 000 kronor till utbildningsnämnden. Totalt måste alltså nämnderna spara och effektivisera 25,7 miljoner respektive 11 miljoner kronor. Författarnas påstående är därmed korrekt men det är inte stringent med hur man i andra delar av rapporten behandlar kostnadsökningar. Om författarna skulle ha varit konsekventa och behandlat utbildningsområdet på samma sätt som man behandlat anslagen till kultur- och fritidsnämnden i Karlstads kommun skulle man säga att Botkyrka satsar 14 miljoner på barn- och ungdoms¬nämnden. När författarna granskade gymnasieförvaltningen i Karlstads kommun så tog man inte heller hänsyn till förändringarna i elevantal. Om Botkyrkas barn- och ungdomsnämnd hade fått samma behandling kan man till och med hävda att kommunen satsar 25 miljoner kronor på verksamheten, långt ifrån de 25,7 miljoner kronor i nedskärningar som Timbro beskriver.
"Ovanpå allt detta vill Botkyrka uppföra en skidtunnel för längdskidåkning. Enligt Jimmy Baker, moderat och biträdande gruppledare i oppositionen, kommer kostnaden för projektet att landa på 100-200 miljoner kronor."
Ovanstående stycke ger lätt sken av att kommunen har beslutat att bygga en skidtunnel för mellan 100 miljoner och 200 miljoner kronor. Så är inte fallet. Det kommunala bolaget Upplev Botkyrka AB har fått i uppdrag att utveckla förslaget om en skidtunnel på Lida. Kommundirektören föreslår i en tjänsteskrivelse att man ska genomföra projektet men att det ska ske tillsammans med andra aktörer och att "utgångspunkten behöver vara att finansieringen säkerställs utan kommunala garantier". Det är alltså för tidigt att säga något om kommunens utgifter för tunneln men om man ska tro kommundirektören så kommer de bli närmare noll.
Värt att notera är även att en av de blott tre källor som används i delrapporten om Botkyrka är ett moderat pressmeddelande.
Avslutning
Timbro, Svenskt Näringsliv och Moderaterna vill minska de offentliga anslagen till kultur och fritid. Även om vi som granskat den här rapporten inte i huvudsak delar den åsikten så tycker vi att den har viss bärighet och att debatten om hur mycket skattemedel en kommun ska spendera på kultur och fritid inte är oviktig. Vi kan hålla med om att Karlstads kommuns försök att bli "blommornas stad" är en tveksam satsning samtidigt som det av en rad anledningar är rimligt att prioritera ett ungdomens hus framför ytterligare fem lärartjänster i Botkyrka.
Den här typen av diskussion blir dock omöjlig om en part inte kan hålla sig till sanningen utan fabricerar siffror för att driva sin tes. Det är helt enkelt inte sant att lärartätheten sjunker i Karlstads gymnasieskolor eller att varje rektor måste spara in två procent. Är det inte tillräckligt upprörande för Moberg och Sigedal att kultur- och fritidsnämnden i Karlstads kommun i slutändan faktiskt fått större tillskott än gymnasienämnden? De kommunpolitiker i Karlstad som ägnar stor del av sin tid och kraft åt att ta kommunen genom krisen har nu inte bara en opposition att bemöta utan även fantasisiffror.
Vi är vidare kritiska till metoden som ligger till grund för Lotta Mobergs och Jonas Sigedals rapport. Den platta och kortsiktiga analys man gör har få om några kopplingar till socioekonomi och analys av offentliga investeringar. I rapporten Långt ifrån lagom har man konsekvent tittat på kostnadssidan för en verksamhet som vore den en isolerad entitet frikopplad från såväl intäktssidan som utgifter på andra områden. Ingen diskussion förs om vilka besparade sjukvårdskostnader som kommer med en stark idrottsrörelse, beroende av föreningsstöd och offentliga investeringar i anläggningar och ytor för lek och spontanidrott. Inte heller gör man den minsta ansats att kännas vid möjligheten att investeringar i en konserthall eller stöttandet av en festival kan leda till en ökad turism med större skatteintäkter och nya arbetstillfällen som resultat. Utan att försöka ta ett mer holistiskt grepp där såväl intäkter som alternativkostnader inkluderas så blir det svårt att ekonomiskt motivera kommunala utgifter i samband med till exempel Nobelfesten, Hultsfredsfestivalen eller Vasaloppet. Tre evenemang av obestridlig ekonomisk betydelse för sina kommuner.
Vi vill gärna tro att de fel som vi har presenterat i den här granskningen beror på okunskap eller slarv. Men med vetskap om de resurser och den erfarenhet Timbro besitter så är det varken troligt eller rimligt. Istället tror vi att de felaktiga siffrorna är resultatet av en medveten vilja att vilseleda den seriösa debatten.
En saklig, hederlig och faktamässigt korrekt diskussion är en förutsättning för att politiken ska handla om vem som har de bästa förslagen och inte om vem som skriker högst. Den sakliga debatten är nödvändig för att det ska vara förnuftet och inte envisheten som styr våra offentliga institutioner. Vi som gjort den här granskningen tycker att Timbro bör reflektera över hur de bidrar till den diskussionen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
