"Jag vet inte om vi är otydliga, men vi måste bli tydligare".
Det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Carin Jämtins kommentar till det dåliga Europaparlamentsvalet har hörts förr. Bristande tydlighet är nog det vanligaste försvaret mot dåliga opinionssiffror oavsett vilket politiskt läger man tillhör och om man googlar "vi har inte varit tillräckligt tydliga" så får man 32 200 träffar.
Leif Zern tog i DN kulturs söndagskrönika upp frågan om tydlighet. Tydlighet är kanske den främsta politiska dygden och uppfattas nog av de flesta politiker som viktigare än andra egenskaper. För visst är det mycket värre för en folkvald att vara otydlig än att vara tråkig eller till och med obildad. Men är det verkligen mer tydlighet vi behöver?
Att vara tydlig i politiken handlar inte bara om att strömlinjeforma sin retorik utan också sitt innehåll. En strävan efter tydlighet riskerar därmed att göra såväl politiken som retoriken sämre anpassad till vår komplexa verklighet. Det är en tunn linje mellan att vara tydlig och att vara onyanserad.
Genom att nyansera ett problem visar man att man har sett fler aspekter av problemet och att man tagit hänsyn till dessa aspekter när man slutligen bestämt sig för att driva det förslag man driver. På så sätt kan man genom att göra avkall på sin tydlighet framhäva sin förståelse för frågan.
Men nyanserna är inte bara viktig för att visa sig kunnig inför väljarna.
Författaren Zadie Smith skrev nyligen: "Av anledningar jag har svårt att förstå är de egenskaper vi uppskattar mest hos våra konstnärer de egenskaper vi fördömer hos våra politiker. Hos konstnärerna söker vi den mångfärgade rösten, den mångsidiga sensibiliteten."
Smith understryker att man i strävandet efter tydlighet inte bara tappar det intellektuella och komplexa. Hon sätter fingret på frågan om den emotionella identifikationen. Människor söker efter känslomässig identifikation. I strävandet efter tydlighet så förlorar man det emotsägelsefulla och emotionellt komplexa. Vi människor förhåller oss inte till saker som antingen eller utan våra inre är en soppa utav känslor och resonemang som drar åt olika håll. Kanske skulle man kunna säga att det är mänskligt att vara otydlig.
Så är det verkligen bristen på tydlighet som är socialdemokratins problem. Vill verkligen Stockholms välutbildade väljare ha fler debattartiklar med 100 miljoner hit och 100 miljoner dit? Eller vill de se att deras kandidater ser komplexiteten i vardagen och kan resonera om samhällets grundpelare på ett sätt som går bortanför nästa budget.
Peter Gerlach
