Krönika Augusti 2009
I en turnébuss på väg från Peace and love-festivalen lyssnade jag, för första gången på flera månader på radio. Medan sommargröna Dalarna passerade utanför fönstret började jag och Anton, en låtskrivande vän, diskutera textförfattande i amerikansk musik och att en stor del av lyriken handlade om att man kan bli och göra vad man vill. Be what you want to be… Do what you want to do… No one’s gonna put me down…
Anton sade att han blev oerhört provocerad av sådana texter och ju mer jag tänker på det så känner jag likadant. För vad de egentligen säger är att alla är fria och har alla möjligheter att bli och göra precis vad de vill. Så är det ju inte.
Visst kan det i vissa fall vara motivation, tron på sig själv och vad som är möjligt som är den begränsande faktorn i folks liv och med rätt uppmuntran så kan vissa ta sig närmare sina drömmar, men för det stora flertalet är det ju inte så. I den verklighet vi lever i så finns det andra resurser än motivation som krävs för att ”lyckas” och underliggande strukturer som begränsar vissa gruppers tillgång till dessa resurser. You can be what you want to be… do what you want to do… Inte nog med att det i denna naiva (liberala) bild helt saknas hierarkier och sociala strukturer. Inte heller ställer man frågan om varför människors drömmar skiljer sig så mycket åt. Varför vissa drömmer om att bli VD medan andra drömmer om att få en fast anställning? Vad man vill bli är ju intimt länkat till vad man kan bli.
Som enskild företeelse så kan man väl aldrig bli arg över att någon skriver en text om att man kan göra vad man vill men i ett samhälle där man överöses av liknande budskap så blir texterna en tråd i den ögonbindel som gör folk blinda för klassklyftor och diskriminering. En ögonbindel som hotar Socialdemokratin och alla som ser och bekämpar de sociala strukturer som begränsar människors frihet.
I en fransk undersökning fastställde man att de som trodde fattigdom, arbetslöshet etcetera berodde på brist på ansträngning, och inte hade något med externa motsättningar eller otur att göra, i större utsträckning var motståndare till omfördelningspolitik (Boarini et al., 2009). Hur man ser på behovet av fördelningspolitik beror alltså på ens uppfattning om locus of control. Kan jag avgöra mitt liv? Spelar mina handlingar någon roll?
Tror man att man kan bli vad man vill bara man lägger manken till minskar det moraliska motivet till att betala till socialförsäkringssystem och offentliga gemensamma lösningar. Därmed minskar också ens motiv att rösta på Socialdemokraterna.
Socialdemokratins framgång är beroende av att människor ser strukturer för i frånvaro av dem blir vår politik helt ologisk. I Sverige finns klyftor och vi måste prata om dem.
Flera studier visar att social mobilitet minskar i takt med att inkomstskillnader ökar. Ju större klyftor desto mer är du predestinerad till ett liv i den inkomstgrupp du föddes. Ginikoefficienten (ett inkomstjämlikhetsmått mellan 0 och 1 där 0 är total jämlikhet, alla har precis samma inkomst och 1 är total ojämlikhet, en individ har all inkomst) i Sverige har sedan sin lägsta notering 1981 stigit från 0,199 till 0,332, 2007.
Jag vet inte om det var det här som Anton menade när han irriterade sig över amerikansk rockmusik men det är i alla fall ytterligare en anledning till att knyta näven när man hör Nickelback på radion.
