Igår publicerade Newsmill min, Eriks och Paulas artikel om pensionsrådgivningen i DN-ekonomi.
här finns den att läsa.
tisdag 22 december 2009
onsdag 16 december 2009
Krönika på S-studenter.se - Därför är jag demokratisk Socialist
...publicerat på www.S-studenter.se
Därför är jag demokratisk socialist
Att ta ställning för ett politiskt parti är inte så enkelt. Särskilt inte om man planerar att manifestera sitt ställningstagande i ett aktivt medlemskap. Sällan är man helt bekväm med alla förslag, partirepresentanter, strukturer eller värderingar som ingår i det paket som ett politiskt parti är. Som individualistisk 80-talist känns det ofta smärtsamt att behöva anpassa sig till majoriteten men trots detta så lyckas vi på något sätt balansera och väga ihop olika för- och nackdelar till ett ställningstagande. Men vad är det som styr vilket parti vi väljer att ta ställning för?
Vissa skulle mena att det huvudsakligen är plånboken, en förklaring helt i linje med synen på människan som en autistisk, nyttomaximerande homo economicus. Men hur förklarar vi då företeelser som att majoriteten av väljarna i USA under lång tid motsatt sig skattehöjningar för de rikaste eller hur Alliansen kunde vinna många låginkomsttagares röster trots att de hade en tydlig agenda för samhällets övre skikt?
Mona Sahlin har alltid sagt att hon snarare gick med i Palme än Socialdemokraterna, så kanske är det partiledaren som spelar roll. Så här ett år innan valet görs otaliga opinionsundersökningar om vilken partiledare som är den populäraste. Vem skulle du helst ta en öl med? Vem skulle du helst ha som svärförälder eller ta med dig till en öde ö? Men även denna förklaring känns bristfällig. T.ex. har vänsterblocket ett stort försprång i opinionen trots att vår kandidat till statsministerposten (likt Reinfeldt i jämförelse med Persson inför valet 2006) blir slaktad på nästan samtliga punkter i opinionsjämförelser.
Den standardförklaring som då finns kvar är att det är våra värderingar som styr. Med hjälp av ett partitest på DN.se eller SvD.se så kan man lätt jämföra sin egen åsiktsprofil med partiernas och se vilket som stämmer in bäst. Våra etiska / politiska preferenser fungerar på samma sätt som en kravprofil på match.com utifrån vilken våra politiska (eller sexuella) alternativ utvärderas och matchas ihop med ett passande parti (eller partner). Men likt plånboksförklaringen så bygger även den här förklaringen på en idé om människan som rationellt kalkylerande, agerande i ett socialt, emotionellt och historiskt vakuum.
Jag tror att den rätta partnern är något mer än den som får flest bockar på min checklista och det samma gäller våra partipolitiska ställningstaganden. Vem av oss har inte fyllt i ett partitest och med lättnad pustat ut över att man faktiskt var aktiv i ”rätt” parti? Men följdfrågan är också hur många som vid ett annat svar seriöst hade övervägt ett partibyte (Carl Tham undantagen)? Jag hade i alla fall inte nödvändigtvis gjort det. Trots att jag, till skillnad från majoriteten i SAP, är motståndare till EMU, Förbifart Stockholm och avgifter för utomeuropeiska utbytesstudenter samtidigt som jag vill se större nedskärningar inom försvaret, skatt på kött, en mer öppen flyktingpolitik och förbud mot vinstuttag i friskolor så tvivlar jag aldrig på att jag är socialdemokrat.
De flesta av oss har sett och blivit berörda av Olof Palmes inlägg i valdebatten 1982 (http://www.youtube.com/watch?v=_3ZebXTWN-0). Där förklarar statsministerkandidaten varför han är demokratisk socialist genom att belysa socialdemokratins narrativ, just det narrativ som får mitt hjärta att klappa så starkt för arbetarrörelsen. Palme gör Socialdemokratin till något mycket större än en summa förslag och kandidater. Han anspelar på en berättelse om arbetarrörelsen som är väldigt levande för de flesta historiemedvetna svenskar. Det är en berättelse om arbetarrörelsen som under Branting pressade fram rösträttsreformerna och i praktiken införde demokratin i Sverige, under Hansson bekämpade arbetslösheten och under Erlander införde allemansrätten och byggde ut välfärden manifesterat i ATP. Idag kan vi till berättelsen foga Palmes egna försvar av internationell rätt, utbyggandet av förskolan och omsorgen samt den smärtsamma men nödvändiga stabiliseringen av de offentliga finanserna under Persson.
Nej att välja parti handlar om mer än att dela en samling åsikter. Att vara socialdemokrat är att vara en fortsättning på den här berättelsen. Det är sannerligen ett privilegium men innebär också ett stort ansvar att förvalta och bidra till detta arv. Att trygga arbetarrörelsens fortlevnad handlar inte så mycket om att ha den bästa kampanjsidan eller dela flest flygblad som om att leverera politiska resultat att foga till den lista av mänskliga framsteg som socialdemokratin har presterat.
Vi som är medlemmar i Socialdemokraterna har en förmån som inte kan jämföras med någon annan och det är möjligheten att kalla dessa framsteg för våra.
Det är en viktig förklaring till varför jag är demokratisk socialist.
Peter Gerlach
Därför är jag demokratisk socialist
Att ta ställning för ett politiskt parti är inte så enkelt. Särskilt inte om man planerar att manifestera sitt ställningstagande i ett aktivt medlemskap. Sällan är man helt bekväm med alla förslag, partirepresentanter, strukturer eller värderingar som ingår i det paket som ett politiskt parti är. Som individualistisk 80-talist känns det ofta smärtsamt att behöva anpassa sig till majoriteten men trots detta så lyckas vi på något sätt balansera och väga ihop olika för- och nackdelar till ett ställningstagande. Men vad är det som styr vilket parti vi väljer att ta ställning för?
Vissa skulle mena att det huvudsakligen är plånboken, en förklaring helt i linje med synen på människan som en autistisk, nyttomaximerande homo economicus. Men hur förklarar vi då företeelser som att majoriteten av väljarna i USA under lång tid motsatt sig skattehöjningar för de rikaste eller hur Alliansen kunde vinna många låginkomsttagares röster trots att de hade en tydlig agenda för samhällets övre skikt?
Mona Sahlin har alltid sagt att hon snarare gick med i Palme än Socialdemokraterna, så kanske är det partiledaren som spelar roll. Så här ett år innan valet görs otaliga opinionsundersökningar om vilken partiledare som är den populäraste. Vem skulle du helst ta en öl med? Vem skulle du helst ha som svärförälder eller ta med dig till en öde ö? Men även denna förklaring känns bristfällig. T.ex. har vänsterblocket ett stort försprång i opinionen trots att vår kandidat till statsministerposten (likt Reinfeldt i jämförelse med Persson inför valet 2006) blir slaktad på nästan samtliga punkter i opinionsjämförelser.
Den standardförklaring som då finns kvar är att det är våra värderingar som styr. Med hjälp av ett partitest på DN.se eller SvD.se så kan man lätt jämföra sin egen åsiktsprofil med partiernas och se vilket som stämmer in bäst. Våra etiska / politiska preferenser fungerar på samma sätt som en kravprofil på match.com utifrån vilken våra politiska (eller sexuella) alternativ utvärderas och matchas ihop med ett passande parti (eller partner). Men likt plånboksförklaringen så bygger även den här förklaringen på en idé om människan som rationellt kalkylerande, agerande i ett socialt, emotionellt och historiskt vakuum.
Jag tror att den rätta partnern är något mer än den som får flest bockar på min checklista och det samma gäller våra partipolitiska ställningstaganden. Vem av oss har inte fyllt i ett partitest och med lättnad pustat ut över att man faktiskt var aktiv i ”rätt” parti? Men följdfrågan är också hur många som vid ett annat svar seriöst hade övervägt ett partibyte (Carl Tham undantagen)? Jag hade i alla fall inte nödvändigtvis gjort det. Trots att jag, till skillnad från majoriteten i SAP, är motståndare till EMU, Förbifart Stockholm och avgifter för utomeuropeiska utbytesstudenter samtidigt som jag vill se större nedskärningar inom försvaret, skatt på kött, en mer öppen flyktingpolitik och förbud mot vinstuttag i friskolor så tvivlar jag aldrig på att jag är socialdemokrat.
De flesta av oss har sett och blivit berörda av Olof Palmes inlägg i valdebatten 1982 (http://www.youtube.com/watch?v=_3ZebXTWN-0). Där förklarar statsministerkandidaten varför han är demokratisk socialist genom att belysa socialdemokratins narrativ, just det narrativ som får mitt hjärta att klappa så starkt för arbetarrörelsen. Palme gör Socialdemokratin till något mycket större än en summa förslag och kandidater. Han anspelar på en berättelse om arbetarrörelsen som är väldigt levande för de flesta historiemedvetna svenskar. Det är en berättelse om arbetarrörelsen som under Branting pressade fram rösträttsreformerna och i praktiken införde demokratin i Sverige, under Hansson bekämpade arbetslösheten och under Erlander införde allemansrätten och byggde ut välfärden manifesterat i ATP. Idag kan vi till berättelsen foga Palmes egna försvar av internationell rätt, utbyggandet av förskolan och omsorgen samt den smärtsamma men nödvändiga stabiliseringen av de offentliga finanserna under Persson.
Nej att välja parti handlar om mer än att dela en samling åsikter. Att vara socialdemokrat är att vara en fortsättning på den här berättelsen. Det är sannerligen ett privilegium men innebär också ett stort ansvar att förvalta och bidra till detta arv. Att trygga arbetarrörelsens fortlevnad handlar inte så mycket om att ha den bästa kampanjsidan eller dela flest flygblad som om att leverera politiska resultat att foga till den lista av mänskliga framsteg som socialdemokratin har presterat.
Vi som är medlemmar i Socialdemokraterna har en förmån som inte kan jämföras med någon annan och det är möjligheten att kalla dessa framsteg för våra.
Det är en viktig förklaring till varför jag är demokratisk socialist.
Peter Gerlach
fredag 4 december 2009
Like Silk Burns
The Gentle Act Incidents nya skiva Like Silk Burns är kalasbra och snurrar hela dagarna i min stereo (ja vissa lyssnar faktiskt på skivor i sin stereo). Svenska recensenter har dock ännu inte förstått verkets storhet.
Det verkar som om man idag bara kan göra indierock som är extremt tillrättalagd och själlös då dagens emogeneration annars tycker att produktionen är slarvig.
Suck.
Det verkar som om man idag bara kan göra indierock som är extremt tillrättalagd och själlös då dagens emogeneration annars tycker att produktionen är slarvig.
Suck.
Centern och ungdomslöner
(även publicerat på www.viharräknatpådethär.se)
Centerpartiet gjorde nyligen ett utspel på DN-debatt där de presenterade ett förslag om sänkta löner för ungdomar. Förslaget säger att en ung nyanställd skulle kunna ha en lön som motsvarar två tredjedelar av vad som är ordinarie lön inom sektorn.
Några saker med resonemanget i deras artikel är dock anmärkningsvärt utöver det faktum att de upprepar den avskrivna gamla lögnen om att LAS skulle skapa ungdomsarbetslöshet (enl t.ex. TCO är endast 40 ungdomar i Sverige arbetslösa på grund av turordningsreglerna).
Idag har unga redan lägre löner. Unga och oerfarna har lägre avtalade minimilöner men framförallt så betalar en stor del av arbetsgivarna löner som är högre än minimilönerna ju längre man varit anställd inom företaget. Avtalet för anställda inom detaljhandeln ger t.ex. en lägsta timlön på 69,30 kr 16-åringar, 102,11 för 20-åringar och 115,42 för 25-åringar (med tre års brancherfarenhet). Det finns dock tendenser för andra yrkesgrupper m som t.ex. sjuksköterskor (som samtliga har tre års utbildning) att i avtalsrörelserna satsa mer på en bättre lönetrappa än på högre ingångslöner så till viss del reglerar detta sig själv genom avtalsrörelserna.
Det andra som är anmärkningsvärt är den bristande stringensen i alliansens arbetsmarknadspolitik. Hela det politiska narrativ som basunerats ut har handlat om att det måste löna sig mer att arbeta. Det är människors vilja att jobba det är fel på och blir bara incitamenten större så kommer fler jobba. Jobbskatteavdragen såldes på detta sätt in som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Om ökade ekonomiska incitament för att jobba skapar massor av jobb så borde ju en lönesänkning, i detta fall en från 17 154 (månadslön för en 20-åring i detaljhandeln) till 11 436 kr, resultera i färre jobb och ökad arbetslöshet. För övrigt är 11436 kr en riktig skitlön för en heltidsarbetande 20-åring.
Så bestäm er Centerpartiet. Är det högre eller lägre lön som skapar jobb?
Centerpartiet gjorde nyligen ett utspel på DN-debatt där de presenterade ett förslag om sänkta löner för ungdomar. Förslaget säger att en ung nyanställd skulle kunna ha en lön som motsvarar två tredjedelar av vad som är ordinarie lön inom sektorn.
Några saker med resonemanget i deras artikel är dock anmärkningsvärt utöver det faktum att de upprepar den avskrivna gamla lögnen om att LAS skulle skapa ungdomsarbetslöshet (enl t.ex. TCO är endast 40 ungdomar i Sverige arbetslösa på grund av turordningsreglerna).
Idag har unga redan lägre löner. Unga och oerfarna har lägre avtalade minimilöner men framförallt så betalar en stor del av arbetsgivarna löner som är högre än minimilönerna ju längre man varit anställd inom företaget. Avtalet för anställda inom detaljhandeln ger t.ex. en lägsta timlön på 69,30 kr 16-åringar, 102,11 för 20-åringar och 115,42 för 25-åringar (med tre års brancherfarenhet). Det finns dock tendenser för andra yrkesgrupper m som t.ex. sjuksköterskor (som samtliga har tre års utbildning) att i avtalsrörelserna satsa mer på en bättre lönetrappa än på högre ingångslöner så till viss del reglerar detta sig själv genom avtalsrörelserna.
Det andra som är anmärkningsvärt är den bristande stringensen i alliansens arbetsmarknadspolitik. Hela det politiska narrativ som basunerats ut har handlat om att det måste löna sig mer att arbeta. Det är människors vilja att jobba det är fel på och blir bara incitamenten större så kommer fler jobba. Jobbskatteavdragen såldes på detta sätt in som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Om ökade ekonomiska incitament för att jobba skapar massor av jobb så borde ju en lönesänkning, i detta fall en från 17 154 (månadslön för en 20-åring i detaljhandeln) till 11 436 kr, resultera i färre jobb och ökad arbetslöshet. För övrigt är 11436 kr en riktig skitlön för en heltidsarbetande 20-åring.
Så bestäm er Centerpartiet. Är det högre eller lägre lön som skapar jobb?
söndag 11 oktober 2009
Newsmilldebatt
Jag tillsammans med Karin och Linus granskade Timbros rapport Långt ifrån Lagom. Vårt resultat publicerades på Newsmill.
Handelsstudenter: Timbros kommunrapport stämmer inte
Publicerad: 2009-09-30, Uppdaterad: 2009-09-30
I början av augusti presenterade Timbros Thomas Idergard en uppmärksammad rapport om kommunernas utgifter på kultur- och fritidsområdet. Rapporten gav intrycket av en oseriös miljardrullning. Men Timbros undersökning stämmer inte utan är resultatet av en medveten vilja att vilseleda den seriösa debatten. Det skriver handelsstudenterna Peter Gerlach, Linus Samuelsson och Karin Ehlin Kolk som sakgranskat rapporten.
- 306 millningar
- 56 kommentarer
- delaBokmärk & dela artikeln Tipsa om artikeln vie e-post
- skriv ut
Om författaren
Peter Gerlach, Linus Samuelsson och Karin Ehlin Kolk studerar vid Handelshögskolan i Stockholm och är medlemmar i Socialdemokratiska Ekonomklubben. Fullständig granskning med källhänvisningar hämtas på www.viharraknatpadethar.se.
I Långt ifrån lagom gör författarna, Lotta Moberg och Jonas Sigedal på Timbro, en genomgång av 16 svenska kommuners satsningar på kultur och fritid och jämför dessa med kommunernas satsningar på utbildning och omsorg. Slutsatsen är att kommunernas besparingar i den nuvarande krisen inte alls behöver göras i skola och omsorg, som man kallar välfärdens kärna. Istället för att i kristider dra ner på dessa områden anser Timbro att man kan skära i utgifterna för kulturskolor och idrottsanläggningar, den del av välfärden som bloggen Utredarna på TCO med glimten i ögat kallat välfärdens frukt.
Timbros rapport och de debattartiklar av Thomas Idergard som skrivits med rapporten som grund har väckt mycket diskussion om avvägningen mellan frukt och kärna. Diskussionen är inte oviktig men som underlag för diskussionen är Timbros rapport undermålig. Vi har gjort en snabb faktagranskning av vad rapporten skriver om tre kommuner och noterar ett stort antal brister som bara kan förklaras med okunskap eller ses som ett medvetet försök från Timbro att lura läsaren. För att låna en titel från Timbros egen katalog så kanske ett mer passande namn på rapporten hade varit Med verkligheten som fiende.
Varje kommunavsnitt i Timbros rapport är ungefär en sida långt. Granskningen som presenteras nedan består i att vi försökt att verifiera källorna till olika citat i rapporten. I de fall författarna har använt sig av andrahandskällor, såsom lokaltidningar, eller helt utelämnat att ange källa har vi vänt oss till förstahandskällor i form av kommunernas budgetar, styrelse- och fullmäktigeprotokoll för att bekräfta olika siffror och påståenden.
Generellt sett innehåller rapporten fem typer av metod- och faktafel, exemplifierat nedan, som vi stött på flera gånger i de olika avsnitten:
Författarna blandar volymjusteringar och neddragningar
I delrapporten om Karlstads kommun kallar man minskade anslag till gymnasieförvaltningen för en neddragning. Det här är missledande eftersom de minskade anslagen i Karlstads fall är en konsekvens av ett minskat elevantal. Tar man hänsyn till detta upptäcker man att kommunen faktiskt har höjt anslagen per elev. Om man ignorerar volymförändringar så kan man också hävda att Stockholms stad satsar tio gånger mer på skolan än Karlstads kommun. Att det i Stockholms skolor går tio gånger fler elever är ett faktum som tydligen kan bortses ifrån.
Författarna gör orimliga jämförelser mellan investeringar och löpande kostnader
I delrapporten om Sundsvall konstaterar författarna att kommunens investeringar om 400 miljoner kronor i ett badhus skulle räcka till att anställa 250 lärare i fyra år. Att jämföra investeringar med löpande kostnader är alltid vanskligt. Om det ändå ska göras anser vi att man bör ta hänsyn till investeringens livstid, det vill säga avskrivningstiden, vilket i badhusets fall är 33 år. Inkluderar man även besöksintäkter och driftskostnader blir nettokostnaden för badhuset 15,7 miljoner kronor per år. Därmed motsvarar investeringen det något mindre dramatiska antalet 40 lärartjänster per år.
Författarna är inkonsekventa i synen på ekonomiska tillskott på grund av prisökningar
Många kommuner ger schablonmässiga tillskott till förvaltningarna som är ämnade att täcka ökade utgifter i form av löne- och prisökningar. I Timbros rapport saknas konsekvens i hur man ser på de här tillskotten. När Karlstads kommuns fritidsförvaltning fått 8,9 miljoner kronor för att täcka ökade kostnader beskrivs detta som en satsning på kultur och fritid. När däremot utbildningsförvaltningen i Botkyrka får 25 miljoner kronor mer än föregående år säger man istället att kommunen har skurit ned på verksamheten eftersom tillskottet är mindre än de beräknade kostnadsökningarna. Hur man än ser på tillskott för ökade utgifter så är det ohederligt att behandla utbildningsutgifter och kultur- och fritidsutgifter olika så att siffrorna stärker ens tes.
Författarna anger inte källor, refererar förslag som beslut och använder andrahandskällor som ibland är rent felaktiga
I delrapporten om Botkyrka är en av tre källor ett pressmeddelande från Moderaterna. I Sundsvalls fall är samtliga tre källor artiklar ur Sundsvalls Tidning. Det leder till att man ibland har rent felaktiga uppgifter. I delrapporten om Sundsvall refererar författarna till en artikel om kommunens förslagsinventering av möjliga besparingar som om den gällde beslutade besparingar. Om förslag får återges som beslut skulle man bara med hjälp av de motioner som lagts i riksdagen kunna måla en mycket intressant bild av var Sverige är på väg.
Författarna blandar jämförelser med utfall och budget utan att ange vad som avses
Författarna är inkonsekventa och blandar jämförelser med budget och jämförelser med utfall utan att ange vad som avses. I Karlstads kommuns bokslut för 2008 var utfallet för kultur- och fritidsförvaltningen drygt sex miljoner lägre än det budgeterade beloppet. När förvaltningen nästa år får samma anslag som året innan så beskrivs detta i rapporten som en satsning trots att man har precis samma ambitioner som föregående år. Den här typen av jämförelser sker dessutom inte på utbildningsområdet.
Kontrollerade citat
Hur genomgående de fem ovan presenterade metod- och faktafelen är vet vi inte eftersom vi inte har granskat hela rapporten. Vi har dock kunna identifiera felen som återkommande och nedan följer vår redogörelse för verkligheten bakom de olika citat vi verifierat i rapportens inledning, förord och avsnitt om de tre kommunerna.
Inledning och förord
Redan i förordet gör sig rapporten förtjänt av undertiteln Med verkligheten som fiende. Där skriver Timbros VD Tomas Idergard "(...) ungefär var femte kommunal utgiftskrona (av totalt nära 500 miljarder per år) går i dag till verksamheter som inte rör social-, handikapp-, barn- och äldreomsorg, ekonomiskt bistånd eller utbildning". Idergard beskriver vidare verksamhet utanför de här områdena som "excesser" och säger att utgifterna för den är "mer än dubbelt så mycket som kommunsektorn, enligt Sveriges Kommuner och Landstings beräkningar i april, behöver spara för att nå balans 2010." På detta sätt insinuerar Idergard att dessa utgifter skulle vara möjliga att skära i och i någon mening är frivilliga åtaganden för kommunen.
Som ordföranden för SKL, Anders Knape, påpekat på DN Debatt är siffrorna som Idergard (utan källhänvisning) presenterar nonsens. Enligt SCB gick var tjugonde skattekrona till "Kultur och fritid" medan så mycket som 85 av 100 hundra skattekronor gick till utbildning eller omsorg i någon form. Den resterande tian spenderades på infrastruktur, arbetsmarknadsåtgärder, politisk verksamhet, affärsverksamhet och i viss mån hälso- och sjukvård.
Exemplet Karlstad
"Planen för 2010 är att spara 6 miljoner kronor inom gymnasienämnden genom nedskärningar. Varje gymnasierektor ska spara in 2 %, och inga pengar till löneökningar för personalen tilldelas. Resultatet väntas bli minskad lärar- och datortäthet."
Den uppgivna källan är en kortfattat meddelande på kommunens hemsida om ett förslag lämnat av kommunledningsutskottet inför de kommande budgetförhandlingarna. Att sex miljoner kronor ska sparas är inte sant utan siffran uppges tydligt vara skillnaden mellan utfallet för 2008 och planen (en preliminär budget) för 2010. Att jämföra utfall med planer eller budgetar på det sättet är vanskligt. Om en verksamhets kostnader till exempel visar sig vara lägre än planerat ett visst år skulle en budget eller plan utan ambitionshöjningar för nästkommande år kunna beskrivas som en satsning. Som vi ska se nedan säger de åberopade siffrorna inget om kommunen "satsar" eller "skär ned".
Eftersom den totala förändringen av en kommunal nämnds budget även innehåller förändringar av mer teknisk art granskas med fördel kommunens driftsbudgetar för att få en bild av om kostnaderna ökar eller minskar. Jämför man Karlstads kommuns driftsbudgetar för åren 2008, 2009 och 2010 framträder en annan bild än den som författarna tecknar, alltså att kommunen sparat 6 miljoner kronor på gymnasieskolan och satsat 23 miljoner kronor på kultur- och fritidsnämnden.
Karlstads kommun har ökat sina kostnader för gymnasieskolan under hela perioden 2008 till 2010. Mellan 2008 och 2009 beslutade kommunen om ökade anslag till ett belopp av 7,2 miljoner kronor för satsningar på bland annat ökad lärartäthet, utökad elevhälsa och ökad andel ekologiska produkter i skolmaten. En besparing på 700 000 kronor på administration och lokaler gjorde också. Mellan 2009 och 2010 uppgick anslagsökningarna, med liknande prioriteringar, till knappt 3,5 miljoner kronor.
Hur kommer det sig då att gymnasienämnden i Karlstad ska kosta 6 miljoner kronor mindre 2010 än den gjorde 2008. Svaret stavas elevantal. Om man läser kommunfullmäktiges protokoll kan man se att gymnasieskolan under 2008 överskred budget med 9 miljoner kronor. Mellan 2008 och 2009 utgick en så kallad "kompensation för ökat antal elever", det vill säga en utgiftsökning, med 5,8 miljoner kronor till gymnasienämnden. Men till 2010 beräknas antalet elever sjunka varför en utgiftsminskning om totalt 9,7 miljoner kronor har beslutats. Även om detta i absoluta tal är utgiftsminskningar så är det mycket tveksamt att beskriva det som en "besparing".
Påståendet att "varje rektor ska spara in 2 %", som för övrigt inte kan styrkas vare sig i den uppgivna källan eller i kommunens budget, är felaktigt. Att "resultatet väntas bli minskad lärar- och datortäthet" kan heller inte styrkas vare sig i källorna eller i kommunens budget. Som nämnts gör kommunen istället satsningar på ökad lärartäthet.
Längre ned i rapporten jämför författarna anslagen till skolorna med anslagen kultur- och fritidsnämnden.
"I bjärt kontrast till detta frodas Karlstads kultur- och fritidsnämnd som under 2010 ska tillföras 23 miljoner kronor mer jämfört med år 2008."
Påståendet saknar uppgiven källa men har troligen hämtats från det tidigare nämnda meddelandet på kommunens hemsida. Även här jämförs utfallet för 2008 med kommunens budget för 2010. Jämför man istället driftsbudgetarna för 2008, 2009 och 2010 framgår att utgiftsökningen uppgår till 16,8 miljoner kronor, varav 8,9 miljoner kronor är en uppräkning på grund av ökade hyres- och driftskostnader.
Det bör dock nämnas att Karlstads kommun har gjort besparingar i hela kommunens verksamhet. 2008 gjordes en generell kostnadsuppräkning om 2 procent, något som uteblev till 2009 trots att nämnderna även detta år möter pris- och löneökningar (kostnadsuppräkning finns endast i budget, varför det ännu inte är beslutat om kostnadsuppräkning ska ske till 2010 då budget för detta år fastslås först i höst).
Exemplet Sundsvall
I delrapporten om Sundsvall inleder vi med att konstatera att samtliga redovisade källor består av andrahandskällor i form av tidningsartiklar från Sundsvalls Tidning. I slutet av texten hänvisas visserligen till siffror ur kultur- och fritidsnämndens budget men ingen källa uppges. Den enda källa som berör kommunens prioriteringar mellan olika verksamheter är en tidningsartikel som redogör för kommunens besparingsmöjligheter inför nästa år. Artikeln behandlar alltså inte några beslutade besparingar utan endast den inventering av potentiella besparingar som gjorts.
Författarna uppehåller sig i sin granskning bland annat vid byggandet av ett nytt badhus:
"Första etappen kostade 246 miljoner kronor. Nästa steg har ett anslag på 148 miljoner kronor. Sammanlagt skulle denna summa kunna säkra 250 lärartjänster under nästan 4 år."
Att jämföra investeringar med löpande kostnader är alltid vanskligt. Om det ändå ska göras så bör man ta hänsyn till investeringens livstid, det vill säga avskrivningstiden, vilket i fallet badhuset i Sundsvall är 33 år enligt Eric Carlsson, ekonomidirektör i kommunen. Det vore också mer rimligt att ta hänsyn till intäkterna som investeringen ger upphov till. Investeringen i Himlabadet, som det nya äventyrsbadet kallas, sker genom det kommunala bolaget Sundsvalls Arena AB. Carina Nordström Sköldh, bolagets VD, uppger att kapitalkostnaden där avskrivningarna ingår beräknas att bli 24,5 miljoner kronor per år med de investeringar som är beslutade idag. Samtidigt räknar bolaget med att få in 25 miljoner kronor i intäkter från 300 000 besökare. Nettokostnaden för kommunen, det vill säga intäkter minus kapital- och driftskostnader, beräknas bli 15,7 miljoner kronor per år enligt de senaste kalkylerna. Därmed vore det rimligare att hävda att investeringen i badhuset motsvarar det något mindre dramatiska antalet om 40 lärartjänster per år.
"Sundsvalls kommun skyr inte nyinvesteringar i kristider. Man satsar bland annat 12,5 miljoner kronor 2009-2010 som förstärkning till projektet "Förebyggande åtgärder, tidiga insatser". Detta är en bidragsfond som föreningar, fritidsgårdar och liknande kan söka pengar ifrån".
"Förebyggande arbete, tidiga insatser" är ett samverkansprojekt mellan fyra kommunala nämnder för att samordna det förebyggande arbete som sätts in för unga. Enligt Sundsvalls kommuns mål och resursplan ställer nämnderna tillsammans upp med 9 miljoner kronor och får utöver det 1,5 miljoner kronor från kommunstyrelsen. Utöver detta avsätts 2 miljoner kronor som en engångssumma för att starta upp verksamheten. Alltså är det bara 3,5 miljoner kronor som kan ses som en satsning från kommunens sida.
Att pengarna uteslutande går till en fond som föreningar och fritidsgårdar kan söka pengar ur stämmer inte. Enligt kommunens budget är detta endast en del av verksamheten. Vidare är det en betydligt vidare krets som kan söka anslag ur den del av pengarna som fonderats, bland annat har skolor och vårdcentraler möjlighet att söka. Alltså just de verksamheter som författarna hävdar att projektet sker på bekostnad av. Värt att notera är även att tidningsartikeln som rapportförfattarna hänvisar till, till stor del handlar om vilka kostnads¬besparingar kommunen kan göra på sikt genom att satsa på förebyggande arbete.
Exemplet Botkyrka
"Enligt kommunens budgetplan för perioden 2010-2013 föreslås därför effektiviseringar och besparingar. Barn- och ungdomsnämnden ska spara 25,7 miljoner kronor och utbildningsnämnden 11 miljoner."
Botkyrka räknar med att båda nämnderna kommer att möta ökade kostnader på grund av högre hyror samt löne- och prisökningar. Kostnadsökningen prognostiseras till 39,7 miljoner kronor för barn- och ungdomsnämnden respektive 7,4 miljoner kronor för utbildningsnämnden. Utöver detta leder förändrade elevantal till en kostnadsökning för nämnderna med elva respektive fyra miljoner. För att möta detta skjuter kommunen bara till 25 miljoner kronor till barn- och ungdomsnämnden och 400 000 kronor till utbildningsnämnden. Totalt måste alltså nämnderna spara och effektivisera 25,7 miljoner respektive 11 miljoner kronor. Författarnas påstående är därmed korrekt men det är inte stringent med hur man i andra delar av rapporten behandlar kostnadsökningar. Om författarna skulle ha varit konsekventa och behandlat utbildningsområdet på samma sätt som man behandlat anslagen till kultur- och fritidsnämnden i Karlstads kommun skulle man säga att Botkyrka satsar 14 miljoner på barn- och ungdoms¬nämnden. När författarna granskade gymnasieförvaltningen i Karlstads kommun så tog man inte heller hänsyn till förändringarna i elevantal. Om Botkyrkas barn- och ungdomsnämnd hade fått samma behandling kan man till och med hävda att kommunen satsar 25 miljoner kronor på verksamheten, långt ifrån de 25,7 miljoner kronor i nedskärningar som Timbro beskriver.
"Ovanpå allt detta vill Botkyrka uppföra en skidtunnel för längdskidåkning. Enligt Jimmy Baker, moderat och biträdande gruppledare i oppositionen, kommer kostnaden för projektet att landa på 100-200 miljoner kronor."
Ovanstående stycke ger lätt sken av att kommunen har beslutat att bygga en skidtunnel för mellan 100 miljoner och 200 miljoner kronor. Så är inte fallet. Det kommunala bolaget Upplev Botkyrka AB har fått i uppdrag att utveckla förslaget om en skidtunnel på Lida. Kommundirektören föreslår i en tjänsteskrivelse att man ska genomföra projektet men att det ska ske tillsammans med andra aktörer och att "utgångspunkten behöver vara att finansieringen säkerställs utan kommunala garantier". Det är alltså för tidigt att säga något om kommunens utgifter för tunneln men om man ska tro kommundirektören så kommer de bli närmare noll.
Värt att notera är även att en av de blott tre källor som används i delrapporten om Botkyrka är ett moderat pressmeddelande.
Avslutning
Timbro, Svenskt Näringsliv och Moderaterna vill minska de offentliga anslagen till kultur och fritid. Även om vi som granskat den här rapporten inte i huvudsak delar den åsikten så tycker vi att den har viss bärighet och att debatten om hur mycket skattemedel en kommun ska spendera på kultur och fritid inte är oviktig. Vi kan hålla med om att Karlstads kommuns försök att bli "blommornas stad" är en tveksam satsning samtidigt som det av en rad anledningar är rimligt att prioritera ett ungdomens hus framför ytterligare fem lärartjänster i Botkyrka.
Den här typen av diskussion blir dock omöjlig om en part inte kan hålla sig till sanningen utan fabricerar siffror för att driva sin tes. Det är helt enkelt inte sant att lärartätheten sjunker i Karlstads gymnasieskolor eller att varje rektor måste spara in två procent. Är det inte tillräckligt upprörande för Moberg och Sigedal att kultur- och fritidsnämnden i Karlstads kommun i slutändan faktiskt fått större tillskott än gymnasienämnden? De kommunpolitiker i Karlstad som ägnar stor del av sin tid och kraft åt att ta kommunen genom krisen har nu inte bara en opposition att bemöta utan även fantasisiffror.
Vi är vidare kritiska till metoden som ligger till grund för Lotta Mobergs och Jonas Sigedals rapport. Den platta och kortsiktiga analys man gör har få om några kopplingar till socioekonomi och analys av offentliga investeringar. I rapporten Långt ifrån lagom har man konsekvent tittat på kostnadssidan för en verksamhet som vore den en isolerad entitet frikopplad från såväl intäktssidan som utgifter på andra områden. Ingen diskussion förs om vilka besparade sjukvårdskostnader som kommer med en stark idrottsrörelse, beroende av föreningsstöd och offentliga investeringar i anläggningar och ytor för lek och spontanidrott. Inte heller gör man den minsta ansats att kännas vid möjligheten att investeringar i en konserthall eller stöttandet av en festival kan leda till en ökad turism med större skatteintäkter och nya arbetstillfällen som resultat. Utan att försöka ta ett mer holistiskt grepp där såväl intäkter som alternativkostnader inkluderas så blir det svårt att ekonomiskt motivera kommunala utgifter i samband med till exempel Nobelfesten, Hultsfredsfestivalen eller Vasaloppet. Tre evenemang av obestridlig ekonomisk betydelse för sina kommuner.
Vi vill gärna tro att de fel som vi har presenterat i den här granskningen beror på okunskap eller slarv. Men med vetskap om de resurser och den erfarenhet Timbro besitter så är det varken troligt eller rimligt. Istället tror vi att de felaktiga siffrorna är resultatet av en medveten vilja att vilseleda den seriösa debatten.
En saklig, hederlig och faktamässigt korrekt diskussion är en förutsättning för att politiken ska handla om vem som har de bästa förslagen och inte om vem som skriker högst. Den sakliga debatten är nödvändig för att det ska vara förnuftet och inte envisheten som styr våra offentliga institutioner. Vi som gjort den här granskningen tycker att Timbro bör reflektera över hur de bidrar till den diskussionen.
Krönika för S-studenter
En krönika publicerad på www.s-studenter.se:
"Jag vet inte om vi är otydliga, men vi måste bli tydligare".
"Jag vet inte om vi är otydliga, men vi måste bli tydligare".
Det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Carin Jämtins kommentar till det dåliga Europaparlamentsvalet har hörts förr. Bristande tydlighet är nog det vanligaste försvaret mot dåliga opinionssiffror oavsett vilket politiskt läger man tillhör och om man googlar "vi har inte varit tillräckligt tydliga" så får man 32 200 träffar.
Leif Zern tog i DN kulturs söndagskrönika upp frågan om tydlighet. Tydlighet är kanske den främsta politiska dygden och uppfattas nog av de flesta politiker som viktigare än andra egenskaper. För visst är det mycket värre för en folkvald att vara otydlig än att vara tråkig eller till och med obildad. Men är det verkligen mer tydlighet vi behöver?
Att vara tydlig i politiken handlar inte bara om att strömlinjeforma sin retorik utan också sitt innehåll. En strävan efter tydlighet riskerar därmed att göra såväl politiken som retoriken sämre anpassad till vår komplexa verklighet. Det är en tunn linje mellan att vara tydlig och att vara onyanserad.
Genom att nyansera ett problem visar man att man har sett fler aspekter av problemet och att man tagit hänsyn till dessa aspekter när man slutligen bestämt sig för att driva det förslag man driver. På så sätt kan man genom att göra avkall på sin tydlighet framhäva sin förståelse för frågan.
Men nyanserna är inte bara viktig för att visa sig kunnig inför väljarna.
Författaren Zadie Smith skrev nyligen: "Av anledningar jag har svårt att förstå är de egenskaper vi uppskattar mest hos våra konstnärer de egenskaper vi fördömer hos våra politiker. Hos konstnärerna söker vi den mångfärgade rösten, den mångsidiga sensibiliteten."
Smith understryker att man i strävandet efter tydlighet inte bara tappar det intellektuella och komplexa. Hon sätter fingret på frågan om den emotionella identifikationen. Människor söker efter känslomässig identifikation. I strävandet efter tydlighet så förlorar man det emotsägelsefulla och emotionellt komplexa. Vi människor förhåller oss inte till saker som antingen eller utan våra inre är en soppa utav känslor och resonemang som drar åt olika håll. Kanske skulle man kunna säga att det är mänskligt att vara otydlig.
Så är det verkligen bristen på tydlighet som är socialdemokratins problem. Vill verkligen Stockholms välutbildade väljare ha fler debattartiklar med 100 miljoner hit och 100 miljoner dit? Eller vill de se att deras kandidater ser komplexiteten i vardagen och kan resonera om samhällets grundpelare på ett sätt som går bortanför nästa budget.
Peter GerlachVi har räknat på det här...
Skriver numer mest på Socialdemokratiska Ekonomklubbens blogg www.ViHarRäknatPåDetHär.se / www.ViHarRaknatPaDetHar.se
Kolla in...
Kolla in...
torsdag 27 augusti 2009
ABF-seminarium med Östros, Kielos, Thoursie, Hammerich mfl.
var på ett ABF-seminarium om ekonomins globalisering och flera saker störde mig. Dels försökte Anna Thoursie sammanfatta det som om ett nyckelbegrepp för framtidens ekonomi var tillit. Hell no! det är ju tillit som satt oss i skiten. Istället för tillit borde vi haft regleringar av mbs:er, cdf:er, högre kontantkrav vid lån etc. så skulle vi ju inte stå här. Finansmarknadens institutioner har sagt lita på oss och nu sitter vi i skiten.
I övrigt var Kar Hammerich (tidigare direktören för invest in Sweden) som höll en kort presentation fruktansvärt kortsiktigt och opolitisk för att försöka bidra med något till en polititisk utredning. Han ifrågasatte aldrig spelreglerna för den globala ekonomin utan pratade bara om att Sverige måste behålla sitt försprång till andra länder. Försprång!!! Som om det relativa är intressant. Att se länder som konkurrenter på det här sättet är verkligen konstigt. Dels för att andra länders utveckling är nödvändig för att vi ska ha några exportmarknader och dels eftersom det leder till billigare importvaror. Men det är också moraliskt tveksamt. Ok om man pratar om Sveriges attraktionskraft för kapital i termer av hög utbildning, god infrastruktur, säkerhet och stabilitet. Men när man tittar på vad länder konkurrerar med så är det ofta som Irland genom att sänka företagsskatten. Oavsett vad man tycker om dagens skattenivå så vet man att det är suboptimalt för alla länder sammanlagt om de agerar individuellt. Ett land kan alltid lägga sin skattenivå under Irlands och genom inflytt av kapital öka sina totala skatteintäkter, ett annat land gör det samma och vi landar till slut i en skattenivå som inte kan vara optimal för att få in resurser till varken utbildning eller infrastruktur. I det här spelet är alla länder förlorare.
I övrigt var Kar Hammerich (tidigare direktören för invest in Sweden) som höll en kort presentation fruktansvärt kortsiktigt och opolitisk för att försöka bidra med något till en polititisk utredning. Han ifrågasatte aldrig spelreglerna för den globala ekonomin utan pratade bara om att Sverige måste behålla sitt försprång till andra länder. Försprång!!! Som om det relativa är intressant. Att se länder som konkurrenter på det här sättet är verkligen konstigt. Dels för att andra länders utveckling är nödvändig för att vi ska ha några exportmarknader och dels eftersom det leder till billigare importvaror. Men det är också moraliskt tveksamt. Ok om man pratar om Sveriges attraktionskraft för kapital i termer av hög utbildning, god infrastruktur, säkerhet och stabilitet. Men när man tittar på vad länder konkurrerar med så är det ofta som Irland genom att sänka företagsskatten. Oavsett vad man tycker om dagens skattenivå så vet man att det är suboptimalt för alla länder sammanlagt om de agerar individuellt. Ett land kan alltid lägga sin skattenivå under Irlands och genom inflytt av kapital öka sina totala skatteintäkter, ett annat land gör det samma och vi landar till slut i en skattenivå som inte kan vara optimal för att få in resurser till varken utbildning eller infrastruktur. I det här spelet är alla länder förlorare.
onsdag 26 augusti 2009
utsläppsrätter minskas i lågkonjunktur
Borde man kanske inte konjunkturanpassa utsläppsrätterna? - inte säker på konsekvenserna men jag ska tänka på det. Säkert är iaf att i lågkonjunktur uppstår massor av lediga utsläppsrätter på grund av produktionsfallet som gör att miljöutvecklingen inte går lika fort som den skulle kunna (å andra sidan är det kanske mer press i högkonjunktur). Tål att tänkas på.
SSAB har tjänat 300 miljoner i år på att sälja sina rättigheter som de fått.
SSAB har tjänat 300 miljoner i år på att sälja sina rättigheter som de fått.
tisdag 25 augusti 2009
Berghain
Har varit i Berlin i helgen. Dansade bort några gryningstimmar på Berghain - Klubben som bland annat i the New York Times har kallats världens bästa klubb. Fotografier var strängt förbjuden. Annars kunde man delat med sig av en del karaktärer - en äldre man som gick in samtidigt som vi tog av sig alla kläder när han kom till garderoben och hade någon sorts läderremmar och en gagball på sig under. Hälften blev avvisade i dörren och kön var ca 100 meter lång från att vi kom vid 01.00 till att vi gick 05.00 och då är det garanterat öppet i många timmar till. Stort ställe.
Favoritbar - Lucia på Oranienstrasse i Kreutzberg.
Favoritmat - Käse Sprätzle på Max und Moritz på Oranienstrasse.
Bästa utställning - Bauhaus-utställningen på Walter Gropius Bau.
Snyggaste hus - Baushaus Archiv vid Tiergarten. / alternativt Neue Nationalgallerie.
Trevligaste område - Prenzlauerberg
Äckligaste drink - Bananita
Varför är Berlin så trevligt. - Man känner sig väldigt trygg, det finns så mycket att se och göra. Leve det kontinentala Europa!
Favoritbar - Lucia på Oranienstrasse i Kreutzberg.
Favoritmat - Käse Sprätzle på Max und Moritz på Oranienstrasse.
Bästa utställning - Bauhaus-utställningen på Walter Gropius Bau.
Snyggaste hus - Baushaus Archiv vid Tiergarten. / alternativt Neue Nationalgallerie.
Trevligaste område - Prenzlauerberg
Äckligaste drink - Bananita
Varför är Berlin så trevligt. - Man känner sig väldigt trygg, det finns så mycket att se och göra. Leve det kontinentala Europa!
så mycket ny bra musik...
Det är mycket på gång nu hos polarnas band.
Detektivbyrån har släppt sin första låt från live-dvd:n de spelade in i våras på Debaser Medis.
The Gentle Act Incident's skiva kommer kommer i september och verkar bli riktigt bra.
Mitt gamla band The National Anthems har single-släpp på fredag och albumsläpp i september.
Sleazerockarna i Mama Kin släpper sitt album i oktober men har release för sin andra singel "In the city" i september.
Shiloh har tagit tag i en ny skiva som också låter låvande.
och Svedberg and the hillside stranglers nya EP är klar i september.
Detektivbyrån har släppt sin första låt från live-dvd:n de spelade in i våras på Debaser Medis.
The Gentle Act Incident's skiva kommer kommer i september och verkar bli riktigt bra.
Mitt gamla band The National Anthems har single-släpp på fredag och albumsläpp i september.
Sleazerockarna i Mama Kin släpper sitt album i oktober men har release för sin andra singel "In the city" i september.
Shiloh har tagit tag i en ny skiva som också låter låvande.
och Svedberg and the hillside stranglers nya EP är klar i september.
måndag 17 augusti 2009
Lägre dödlighet hos non-profit-sjukhus än på for-profit-sjukhus
Apropå det här med vinstuttag i välfärdsverksamhet:
http://web.med.harvard.edu/sites/RELEASES/html/12_11Landon.html
Ganska spännande (dock något år gammal) artikel från Harvard Medical School som säger: "Bruce Landon, MD, MBA, associate professor of health care policy at HMS, and colleagues found that overall, not-for-profit hospitals consistently performed better than for-profit hospitals when it came to delivering high-quality care for three common medical conditions..."
De har studerat 4000 sjukhus i USA.
http://web.med.harvard.edu/sites/RELEASES/html/12_11Landon.html
Ganska spännande (dock något år gammal) artikel från Harvard Medical School som säger: "Bruce Landon, MD, MBA, associate professor of health care policy at HMS, and colleagues found that overall, not-for-profit hospitals consistently performed better than for-profit hospitals when it came to delivering high-quality care for three common medical conditions..."
De har studerat 4000 sjukhus i USA.
Bilprovningen
Skrev en liten artikel om bilprovningen för alliansfritt Sverige. Här är den.
Den svenska regeringen har beslutat att avveckla svensk bilprovnings monopol på besiktningsverksamhet. Svenska Dagbladets ledarredaktion hejar på detta beslut med det tunga argumentet att alla ”monopol är dumma” (undrar vad de säger om våldsmonopolet) samtidigt som deras egna journalister konstaterar att detta kommer leda till att det blir dyrare att besiktiga sin bil. Inte nog med att bilprovningen är den svenska institution som år efter år åtnjuter mest förtroende av svenska folket, uppenbarligen har varken Svenskan eller infrastrukturminister Åsa Torstensson läst ens den mest grundläggande nationalekonomi.
Bilprovningen är nämligen ett skolexempel på en tjänst med en positiv externalitet. Anledningen till att vi provar alla svenska bilar med jämna mellanrum är för att de inte ska trilla isär mitt i trafiken. Detta är bra både för föraren men också för alla hennes medtrafikanter som också skulle råka illa ut ifall bromsljus är trasiga eller ifall ett hjul lossnar på motorvägen. Det betyder alltså att samhällsnyttan av att testa en bil är större än den enskilda bilägarens nytta. Varor med positiva externaliteter tenderar att underkonsumeras. Eftersom bilägaren betalar för provningen men bara får ut en del av värdet av att prova bilen så kommer hon (om hon själv får välja) att prova bilen för sällan. Det bästa för en individ är alltså om alla andra bilägare ofta kontrollerar sina bilar så att de är säkra medan man själv slipper kontrollera så ofta. Om alla försökte nyttooptimera sitt beteende så skulle detta alltså leda till att alla skulle prova sin bil för sällan med många fler olyckor i trafiken som resultat. Av detta skäl har vi en tvingande lagstiftning som säger att alla bilar måste besiktigas en gång per år för att få föras fram på våra vägar.
Om privata verkstäder ska börja besiktiga bilen samtidigt som de erbjuder sig att reparera den så har de ett incitament att underkänna bilar som annars skulle godkännas. Bilprovningen är ett exempel på en marknad där det råder stor informationsasymmetri (producenten - mekanikern, vet mycket mer om bilar än konsumenten). Få konsumenter skulle protestera ifall en mekaniker sa att det här måste du fixa annars kommer din bil att gå sönder. På det här sättet har bilprovningen många likheter med sjukvården. Läkare vet mycket mer om sjukdomar och människokroppen än patienten. Om din läkare säger att du måste gå igenom en viss behandling skulle nog få patienter protestera. Det är precis av dessa skäl som det (på områden där vårt egna omdöme brister) är dumt att ge de som ställer diagnoser ekonomiska incitament att komma fram till vissa resultat.
Regeringens tanke med att privatisera bilprovningen bygger på en idé om att privata företag som själva får ta del av vinsten av sin verksamhet ska ha ett större incitament att möta kundernas behov och önskemål (som det statliga monopolet redan verkar vara extremt bra på). Som vi har noterat så är kundernas önskemål att slippa prova sin bil så ofta. Man vill få den godkänd oavsett vilket skick den är i. Då regeringen iaf inte tagit bort bisiktningskravet så kommer fler bilprovningar möta sina kunders behov och önskemål genom att se genom fingrarna och godkänna deras bilar trots eventuella fel.
Samtidigt finns en annan effekt som kommer av samma vinstintresse. Flera besiktigande bilverkstäder kommer att kunna göra enkla pengar på att underkänna bilar och sedan erbjuda sig att reparera dem eftersom de har ett så stort informationsövertag på kunderna. Det här kan ses som en förklaring till att man såg en 26 % ökning av antalet underkända bilar när man privatiserade provningen i Danmark 2005.
Både antalet underkända bilar som egentligen är körbara och antalet godkända bilar som egentligen är farliga kan alltså förväntas att öka. Man kommer därför att behöva kontrollera, kontrollanterna så att de inte fuskar med kontrollerna.
Varför gör då regeringen detta? Det är ju knappast för att öka förtroendet för Sveriges bäst ansedda institution. Inte är det för att få lägre priser och man behöver bara ha läst A-kursen i nationalekonomi för att förstå att det med största sannolikhet kommer det att leda till mer fusk med större trafikrisker och krav på mer kontroll som resultat. Är det för att ge Svenskt Näringsliv och resten av deras skuggorganisationer på Storgatan 19 ska få lägga vantarna på utpressningsvinsterna av falskt underkända bilar? Är det för att Åsa Torstensson är socionom och inte förstår ekonomiska incitament?
Det enda man med säkerhet vet är att det inte är för konsumenternas skull.
Den svenska regeringen har beslutat att avveckla svensk bilprovnings monopol på besiktningsverksamhet. Svenska Dagbladets ledarredaktion hejar på detta beslut med det tunga argumentet att alla ”monopol är dumma” (undrar vad de säger om våldsmonopolet) samtidigt som deras egna journalister konstaterar att detta kommer leda till att det blir dyrare att besiktiga sin bil. Inte nog med att bilprovningen är den svenska institution som år efter år åtnjuter mest förtroende av svenska folket, uppenbarligen har varken Svenskan eller infrastrukturminister Åsa Torstensson läst ens den mest grundläggande nationalekonomi.
Bilprovningen är nämligen ett skolexempel på en tjänst med en positiv externalitet. Anledningen till att vi provar alla svenska bilar med jämna mellanrum är för att de inte ska trilla isär mitt i trafiken. Detta är bra både för föraren men också för alla hennes medtrafikanter som också skulle råka illa ut ifall bromsljus är trasiga eller ifall ett hjul lossnar på motorvägen. Det betyder alltså att samhällsnyttan av att testa en bil är större än den enskilda bilägarens nytta. Varor med positiva externaliteter tenderar att underkonsumeras. Eftersom bilägaren betalar för provningen men bara får ut en del av värdet av att prova bilen så kommer hon (om hon själv får välja) att prova bilen för sällan. Det bästa för en individ är alltså om alla andra bilägare ofta kontrollerar sina bilar så att de är säkra medan man själv slipper kontrollera så ofta. Om alla försökte nyttooptimera sitt beteende så skulle detta alltså leda till att alla skulle prova sin bil för sällan med många fler olyckor i trafiken som resultat. Av detta skäl har vi en tvingande lagstiftning som säger att alla bilar måste besiktigas en gång per år för att få föras fram på våra vägar.
Om privata verkstäder ska börja besiktiga bilen samtidigt som de erbjuder sig att reparera den så har de ett incitament att underkänna bilar som annars skulle godkännas. Bilprovningen är ett exempel på en marknad där det råder stor informationsasymmetri (producenten - mekanikern, vet mycket mer om bilar än konsumenten). Få konsumenter skulle protestera ifall en mekaniker sa att det här måste du fixa annars kommer din bil att gå sönder. På det här sättet har bilprovningen många likheter med sjukvården. Läkare vet mycket mer om sjukdomar och människokroppen än patienten. Om din läkare säger att du måste gå igenom en viss behandling skulle nog få patienter protestera. Det är precis av dessa skäl som det (på områden där vårt egna omdöme brister) är dumt att ge de som ställer diagnoser ekonomiska incitament att komma fram till vissa resultat.
Regeringens tanke med att privatisera bilprovningen bygger på en idé om att privata företag som själva får ta del av vinsten av sin verksamhet ska ha ett större incitament att möta kundernas behov och önskemål (som det statliga monopolet redan verkar vara extremt bra på). Som vi har noterat så är kundernas önskemål att slippa prova sin bil så ofta. Man vill få den godkänd oavsett vilket skick den är i. Då regeringen iaf inte tagit bort bisiktningskravet så kommer fler bilprovningar möta sina kunders behov och önskemål genom att se genom fingrarna och godkänna deras bilar trots eventuella fel.
Samtidigt finns en annan effekt som kommer av samma vinstintresse. Flera besiktigande bilverkstäder kommer att kunna göra enkla pengar på att underkänna bilar och sedan erbjuda sig att reparera dem eftersom de har ett så stort informationsövertag på kunderna. Det här kan ses som en förklaring till att man såg en 26 % ökning av antalet underkända bilar när man privatiserade provningen i Danmark 2005.
Både antalet underkända bilar som egentligen är körbara och antalet godkända bilar som egentligen är farliga kan alltså förväntas att öka. Man kommer därför att behöva kontrollera, kontrollanterna så att de inte fuskar med kontrollerna.
Varför gör då regeringen detta? Det är ju knappast för att öka förtroendet för Sveriges bäst ansedda institution. Inte är det för att få lägre priser och man behöver bara ha läst A-kursen i nationalekonomi för att förstå att det med största sannolikhet kommer det att leda till mer fusk med större trafikrisker och krav på mer kontroll som resultat. Är det för att ge Svenskt Näringsliv och resten av deras skuggorganisationer på Storgatan 19 ska få lägga vantarna på utpressningsvinsterna av falskt underkända bilar? Är det för att Åsa Torstensson är socionom och inte förstår ekonomiska incitament?
Det enda man med säkerhet vet är att det inte är för konsumenternas skull.
fredag 14 augusti 2009
För bra för att vara sant
Det här är lite för bra gjort för att vara sant.
För några dagar sedan ondgjorde jag och Marie Wickberg (c) oss över ännu en ledare skriven av NWT. Den är verkligen ett sant journalistiskt lågvattenmärke och hävdar sig vara ett försök till personporträtt av KDU-ordföranden Charlie Weimers. Den är verkligen komisk. Någon mer än jag och Marie verkar dock ha insett komiken och skrivit om artikeln som en erotisk novell. Fantastiskt bra gjort Emma Lilliestam.
För några dagar sedan ondgjorde jag och Marie Wickberg (c) oss över ännu en ledare skriven av NWT. Den är verkligen ett sant journalistiskt lågvattenmärke och hävdar sig vara ett försök till personporträtt av KDU-ordföranden Charlie Weimers. Den är verkligen komisk. Någon mer än jag och Marie verkar dock ha insett komiken och skrivit om artikeln som en erotisk novell. Fantastiskt bra gjort Emma Lilliestam.
torsdag 13 augusti 2009
OBAMA-CARE
Jag och Jonas Sigedal, en handelsvän med något mer nyliberala åsikter än jag själv diskuterade ekonomiska aspekter av de amerikanska försöken till sjukvårdsreform.
Det amerikanska sjukvårdssystemet idag är ett vansinnigt lapptäcke. Utöver att det är dåligt för sjukvård så är det dumt att arbetsgivarna är försäkrare eftersom de sänker mobilitet och flexibilitet på arbetsmarknaden. Så långt är jag och Jonas väldigt överens men han vill göra gällande att problemet är den snåriga regleringen medan min poäng är att även om en privat marknad skulle kunna fungera bättre än den gör idag så löser man aldrig de grundläggande problemen.
1. På en fri marknad där producenten inte vet om man kommer ha kvar sin kund om 5 år är preventive care av alla former av ett finansiellt risktagande. På en fungerande, fri marknad byter kunderna leverantörer med jämna mellanrum – annars förloras hela poängen med fria marknader. Varför investera i en klients hälsa innan den är sjuk om de ekonomiska fördelarna med mindre kostnader i framtiden med största sannolikhet kommer att skördas av någon annan.
2. Så länge du har en uppdelning mellan försäkrare och producent så kommer man att ha sneda incitamentsstrukturer som leder till större vårdkostnader än vad som är nödvändigt. Antalet dagar i sjuksäng är högre i USA än i de flesta länder för jämförbara sjukfall. Eftersom producenterna vill sälja så mycket vård som möjligt så finns ett incitament för producenterna att producera så mycket vård som möjligt oavsett om den gör patienten friskare eller ej. Då läkaren vet mer än patienten kan han alltid ge mer vård än vad behovet tränger - detta problem med olika tillgång till information kallas informationsasymmetri.
3. Cream skimming är en tydlig trend hos privata aktörer på den amerikanska vårdmarknaden. Det vill säga att man väljer ut de bästa patienterna som kostar minst att försäkra. Man tjänar på att investera stora pengar i att screena alla som ansöker om försäkringsskydd. Detta blir en typ av rentseeking d.v.s. ett arbete som inte bidrar med något värdeskapande utan bara handlar om att undvika kostnader genom att inte försäkra några som kan bli sjuka. Det är därför Congressional Budget Office (CBO) har noterat att 11% av försäkringskostnaden går till administration hos försäkringsbolagen jämfört med 2 % hos statliga Medicare.
Visst är det naturligt att försäkringsbolagen screenar. Jag hade också gjort det som företagare men det är ett tydligt exempel på att något som är individuellt rationellt kan vara kollektiv irrationalitet. Det kan vara bra för det enskilda försäkringsbolaget men totalt sett leder det bara till högre kostnader för försäkringstagarna. Särskilt om man ändå har som målsättning att alla ska vara försäkrade - vilket man borde av åtskilliga skäl, inte minst ideologiska.
4. Det finns mängder av beteendeekonomiska förklaringar till problemen med att ha alternativet att stå utanför försäkringsmarknaden. Vissa kommer inte att försäkra sig trots att de har incitament att göra det. T.ex. visar mängder av studier att konsumenter är väldigt dålig på att räkna enkla sannolikheter och väntevärden vilket är grunden för att värdera en försäkring. Studier visar att folks benägenhet att teckna sjukförsäkring beror av andra faktorer som inte har något med deras risk för att bli sjuk att göra.
En ekonomisk tolkning av en ideologisk fråga är ju också att så länge folk känner empati så kommer medmänniskor till oförsäkrade att lida och välja att sörja för den oförsäkrade ifall den blir sjuk. Så länge det finns empati så kommer det alltså alltid att finnas freerider-möjligheter, något som lätt kan lösas genom en allmän och obligatorisk försäkring.
Än värre blir det när man tänker över frågan om försäkringar för barn och andra omyndiga. De flesta skulle nog säga att det inte ens stämmer med en liberal ideologi att låta en individ straffas för föräldrarnas dåliga omdöme på så grundläggande plan som att säkra sitt barns hälsa.
Det amerikanska sjukvårdssystemet idag är ett vansinnigt lapptäcke. Utöver att det är dåligt för sjukvård så är det dumt att arbetsgivarna är försäkrare eftersom de sänker mobilitet och flexibilitet på arbetsmarknaden. Så långt är jag och Jonas väldigt överens men han vill göra gällande att problemet är den snåriga regleringen medan min poäng är att även om en privat marknad skulle kunna fungera bättre än den gör idag så löser man aldrig de grundläggande problemen.
1. På en fri marknad där producenten inte vet om man kommer ha kvar sin kund om 5 år är preventive care av alla former av ett finansiellt risktagande. På en fungerande, fri marknad byter kunderna leverantörer med jämna mellanrum – annars förloras hela poängen med fria marknader. Varför investera i en klients hälsa innan den är sjuk om de ekonomiska fördelarna med mindre kostnader i framtiden med största sannolikhet kommer att skördas av någon annan.
2. Så länge du har en uppdelning mellan försäkrare och producent så kommer man att ha sneda incitamentsstrukturer som leder till större vårdkostnader än vad som är nödvändigt. Antalet dagar i sjuksäng är högre i USA än i de flesta länder för jämförbara sjukfall. Eftersom producenterna vill sälja så mycket vård som möjligt så finns ett incitament för producenterna att producera så mycket vård som möjligt oavsett om den gör patienten friskare eller ej. Då läkaren vet mer än patienten kan han alltid ge mer vård än vad behovet tränger - detta problem med olika tillgång till information kallas informationsasymmetri.
3. Cream skimming är en tydlig trend hos privata aktörer på den amerikanska vårdmarknaden. Det vill säga att man väljer ut de bästa patienterna som kostar minst att försäkra. Man tjänar på att investera stora pengar i att screena alla som ansöker om försäkringsskydd. Detta blir en typ av rentseeking d.v.s. ett arbete som inte bidrar med något värdeskapande utan bara handlar om att undvika kostnader genom att inte försäkra några som kan bli sjuka. Det är därför Congressional Budget Office (CBO) har noterat att 11% av försäkringskostnaden går till administration hos försäkringsbolagen jämfört med 2 % hos statliga Medicare.
Visst är det naturligt att försäkringsbolagen screenar. Jag hade också gjort det som företagare men det är ett tydligt exempel på att något som är individuellt rationellt kan vara kollektiv irrationalitet. Det kan vara bra för det enskilda försäkringsbolaget men totalt sett leder det bara till högre kostnader för försäkringstagarna. Särskilt om man ändå har som målsättning att alla ska vara försäkrade - vilket man borde av åtskilliga skäl, inte minst ideologiska.
4. Det finns mängder av beteendeekonomiska förklaringar till problemen med att ha alternativet att stå utanför försäkringsmarknaden. Vissa kommer inte att försäkra sig trots att de har incitament att göra det. T.ex. visar mängder av studier att konsumenter är väldigt dålig på att räkna enkla sannolikheter och väntevärden vilket är grunden för att värdera en försäkring. Studier visar att folks benägenhet att teckna sjukförsäkring beror av andra faktorer som inte har något med deras risk för att bli sjuk att göra.
En ekonomisk tolkning av en ideologisk fråga är ju också att så länge folk känner empati så kommer medmänniskor till oförsäkrade att lida och välja att sörja för den oförsäkrade ifall den blir sjuk. Så länge det finns empati så kommer det alltså alltid att finnas freerider-möjligheter, något som lätt kan lösas genom en allmän och obligatorisk försäkring.
Än värre blir det när man tänker över frågan om försäkringar för barn och andra omyndiga. De flesta skulle nog säga att det inte ens stämmer med en liberal ideologi att låta en individ straffas för föräldrarnas dåliga omdöme på så grundläggande plan som att säkra sitt barns hälsa.
lördag 1 augusti 2009
Pride och NWT
Den 28:e juli skrev Nya Wermlandstidningen (NWT) en fantastiskt dum ledare om Pridefestivalen. Den var så dum att jag var tvungen att fråga en ny bekantskap om vi inte borde skriva ett svar på den... och det gjorde vi. NWT svarade dock att man tyckte vår artikel var för mycket av ett personangrepp på ledarredaktionen. döm själva.
för debatt i NWT 30/7 -09
"På NWT:s ledarsida kunde man den 28:e juli läsa en analys av den årliga Pridefestivalen i Stockholm. Framförallt är det eldsjälarna som står bakom festivalen som får sig en släng av NWT:s stockkonservativa slev. Oueermarxister väljer ledarsidan, helt utan motivering, att kalla dem.
Det är en tunn linje mellan mod och ren och skär dumhet. I Sverige har Pridefestivalen ett brett stöd bland politiker, företag och allmänhet. Varje år sluter hundratusentals åskådare upp för att beskåda den avslutande paraden. Kanske trodde NWT att man var modig när man ”vågade” beskriva Sveriges största politiska manifestation som abnormal, översexualiserad och obscen. Om sanningen ska fram var man nog mest dum.
I ledaren skriver NWT att HBT-rörelsen bedriver en kamp för att ersätta ”befintliga och naturligt famvuxna strukturer med nya konstruerade.” Vi frågar oss hur NWT kan påstå att dagens samhällsstrukturer är de naturliga medan de som HBT-rörelsen arbetar för är konstruerade. I sina försök att själva definiera vad som är normalt och av naturlig ordning riskerar man att gå i samma fälla som motståndarna till allmän rösträtt, kvinnors myndighet eller avskaffandet av skolans obligatoriska morgonbön.
Samhället förändras och det är vi väldigt glada för. Förändringar sker naturligtvis på olika sätt - men sällan utan att någon tar initiativ och arbetar för dem. Äganderätten hade sina pådrivare, liksom den allmänna rösträtten eller barnagans avskaffande. På detta sätt kan all samhällsförändring ses, och bortförklaras, som artificiell eller onaturlig.
NWT väljer vidare att beskriva Pridefestivalen som ”något av det märkligaste som överhuvudtaget äger rum på svenska gator och torg." Det är ett häpnadsväckande synsätt. Hatbrotten med homofobiskt motiv ökade med 45 procent förra året. Runt om i landet hånas eller misshandlas människor bara därför att de offentligt visar sin kärlek till någon av samma kön. I våra ögon är det snarare detta som är det märkligaste och mest avskyvärda som överhuvudtaget äger rum på våra gator och torg.
Det är just därför Pride är så viktigt. NWT har rätt i att löskukar, hundkoppel och nakna bröst är provocerande. Det är faktiskt vad som är själva avsikten med Pridefestivalen. HBT-rörelsen är en fiende till normen, för med definitionen av det normala följer en definition av det abnorrmala. Normen vidgas genom provokation och det är svårt att provocera, utmana strukturer och slåss för rätten att vara på ett annat sätt än Svensson om man även måste göra det inom alla normers ramar.
Prideparaden är något så ovanligt som fest och demonstration i ett. HBT-rörelsen har verkligen tagit fasta på feministen Emma Goldmans bevingade ord: "It's not my revolution if I can't dance to it." På Pridefestivalen visar man att man både kan kämpa för tolerans och hångla samtidigt.
För oavsett om man är en tjej som drömmer om att bli lasbilschaufför, en värmländsk grisbonde som älskar att dansa balett eller en kille som vill kunna gå hand i hand med sin pojkvän över stora torget i Karlstad så krävs det att normer utmanas men då riskerar även ledarskribenter att bli trampade på tårna.
Peter Gerlach (s) Karlstad
Marie Wickberg (c) västra Ämtervik
för debatt i NWT 30/7 -09
"På NWT:s ledarsida kunde man den 28:e juli läsa en analys av den årliga Pridefestivalen i Stockholm. Framförallt är det eldsjälarna som står bakom festivalen som får sig en släng av NWT:s stockkonservativa slev. Oueermarxister väljer ledarsidan, helt utan motivering, att kalla dem.
Det är en tunn linje mellan mod och ren och skär dumhet. I Sverige har Pridefestivalen ett brett stöd bland politiker, företag och allmänhet. Varje år sluter hundratusentals åskådare upp för att beskåda den avslutande paraden. Kanske trodde NWT att man var modig när man ”vågade” beskriva Sveriges största politiska manifestation som abnormal, översexualiserad och obscen. Om sanningen ska fram var man nog mest dum.
I ledaren skriver NWT att HBT-rörelsen bedriver en kamp för att ersätta ”befintliga och naturligt famvuxna strukturer med nya konstruerade.” Vi frågar oss hur NWT kan påstå att dagens samhällsstrukturer är de naturliga medan de som HBT-rörelsen arbetar för är konstruerade. I sina försök att själva definiera vad som är normalt och av naturlig ordning riskerar man att gå i samma fälla som motståndarna till allmän rösträtt, kvinnors myndighet eller avskaffandet av skolans obligatoriska morgonbön.
Samhället förändras och det är vi väldigt glada för. Förändringar sker naturligtvis på olika sätt - men sällan utan att någon tar initiativ och arbetar för dem. Äganderätten hade sina pådrivare, liksom den allmänna rösträtten eller barnagans avskaffande. På detta sätt kan all samhällsförändring ses, och bortförklaras, som artificiell eller onaturlig.
NWT väljer vidare att beskriva Pridefestivalen som ”något av det märkligaste som överhuvudtaget äger rum på svenska gator och torg." Det är ett häpnadsväckande synsätt. Hatbrotten med homofobiskt motiv ökade med 45 procent förra året. Runt om i landet hånas eller misshandlas människor bara därför att de offentligt visar sin kärlek till någon av samma kön. I våra ögon är det snarare detta som är det märkligaste och mest avskyvärda som överhuvudtaget äger rum på våra gator och torg.
Det är just därför Pride är så viktigt. NWT har rätt i att löskukar, hundkoppel och nakna bröst är provocerande. Det är faktiskt vad som är själva avsikten med Pridefestivalen. HBT-rörelsen är en fiende till normen, för med definitionen av det normala följer en definition av det abnorrmala. Normen vidgas genom provokation och det är svårt att provocera, utmana strukturer och slåss för rätten att vara på ett annat sätt än Svensson om man även måste göra det inom alla normers ramar.
Prideparaden är något så ovanligt som fest och demonstration i ett. HBT-rörelsen har verkligen tagit fasta på feministen Emma Goldmans bevingade ord: "It's not my revolution if I can't dance to it." På Pridefestivalen visar man att man både kan kämpa för tolerans och hångla samtidigt.
För oavsett om man är en tjej som drömmer om att bli lasbilschaufför, en värmländsk grisbonde som älskar att dansa balett eller en kille som vill kunna gå hand i hand med sin pojkvän över stora torget i Karlstad så krävs det att normer utmanas men då riskerar även ledarskribenter att bli trampade på tårna.
Peter Gerlach (s) Karlstad
Marie Wickberg (c) västra Ämtervik
onsdag 29 juli 2009
Krönika för S-studenter
Sedan juni sitter jag i styrelsen för S-studenter. Vi i styrelsen brukar publicera krönikor på www.s-studenter.se och det här var min första. Det är en sossig krönika till en sossig målgrupp. Tack för uppslaget herr Annersand...
Krönika Augusti 2009
I en turnébuss på väg från Peace and love-festivalen lyssnade jag, för första gången på flera månader på radio. Medan sommargröna Dalarna passerade utanför fönstret började jag och Anton, en låtskrivande vän, diskutera textförfattande i amerikansk musik och att en stor del av lyriken handlade om att man kan bli och göra vad man vill. Be what you want to be… Do what you want to do… No one’s gonna put me down…
Anton sade att han blev oerhört provocerad av sådana texter och ju mer jag tänker på det så känner jag likadant. För vad de egentligen säger är att alla är fria och har alla möjligheter att bli och göra precis vad de vill. Så är det ju inte.
Visst kan det i vissa fall vara motivation, tron på sig själv och vad som är möjligt som är den begränsande faktorn i folks liv och med rätt uppmuntran så kan vissa ta sig närmare sina drömmar, men för det stora flertalet är det ju inte så. I den verklighet vi lever i så finns det andra resurser än motivation som krävs för att ”lyckas” och underliggande strukturer som begränsar vissa gruppers tillgång till dessa resurser. You can be what you want to be… do what you want to do… Inte nog med att det i denna naiva (liberala) bild helt saknas hierarkier och sociala strukturer. Inte heller ställer man frågan om varför människors drömmar skiljer sig så mycket åt. Varför vissa drömmer om att bli VD medan andra drömmer om att få en fast anställning? Vad man vill bli är ju intimt länkat till vad man kan bli.
Som enskild företeelse så kan man väl aldrig bli arg över att någon skriver en text om att man kan göra vad man vill men i ett samhälle där man överöses av liknande budskap så blir texterna en tråd i den ögonbindel som gör folk blinda för klassklyftor och diskriminering. En ögonbindel som hotar Socialdemokratin och alla som ser och bekämpar de sociala strukturer som begränsar människors frihet.
I en fransk undersökning fastställde man att de som trodde fattigdom, arbetslöshet etcetera berodde på brist på ansträngning, och inte hade något med externa motsättningar eller otur att göra, i större utsträckning var motståndare till omfördelningspolitik (Boarini et al., 2009). Hur man ser på behovet av fördelningspolitik beror alltså på ens uppfattning om locus of control. Kan jag avgöra mitt liv? Spelar mina handlingar någon roll?
Tror man att man kan bli vad man vill bara man lägger manken till minskar det moraliska motivet till att betala till socialförsäkringssystem och offentliga gemensamma lösningar. Därmed minskar också ens motiv att rösta på Socialdemokraterna.
Socialdemokratins framgång är beroende av att människor ser strukturer för i frånvaro av dem blir vår politik helt ologisk. I Sverige finns klyftor och vi måste prata om dem.
Flera studier visar att social mobilitet minskar i takt med att inkomstskillnader ökar. Ju större klyftor desto mer är du predestinerad till ett liv i den inkomstgrupp du föddes. Ginikoefficienten (ett inkomstjämlikhetsmått mellan 0 och 1 där 0 är total jämlikhet, alla har precis samma inkomst och 1 är total ojämlikhet, en individ har all inkomst) i Sverige har sedan sin lägsta notering 1981 stigit från 0,199 till 0,332, 2007.
Jag vet inte om det var det här som Anton menade när han irriterade sig över amerikansk rockmusik men det är i alla fall ytterligare en anledning till att knyta näven när man hör Nickelback på radion.
Krönika Augusti 2009
I en turnébuss på väg från Peace and love-festivalen lyssnade jag, för första gången på flera månader på radio. Medan sommargröna Dalarna passerade utanför fönstret började jag och Anton, en låtskrivande vän, diskutera textförfattande i amerikansk musik och att en stor del av lyriken handlade om att man kan bli och göra vad man vill. Be what you want to be… Do what you want to do… No one’s gonna put me down…
Anton sade att han blev oerhört provocerad av sådana texter och ju mer jag tänker på det så känner jag likadant. För vad de egentligen säger är att alla är fria och har alla möjligheter att bli och göra precis vad de vill. Så är det ju inte.
Visst kan det i vissa fall vara motivation, tron på sig själv och vad som är möjligt som är den begränsande faktorn i folks liv och med rätt uppmuntran så kan vissa ta sig närmare sina drömmar, men för det stora flertalet är det ju inte så. I den verklighet vi lever i så finns det andra resurser än motivation som krävs för att ”lyckas” och underliggande strukturer som begränsar vissa gruppers tillgång till dessa resurser. You can be what you want to be… do what you want to do… Inte nog med att det i denna naiva (liberala) bild helt saknas hierarkier och sociala strukturer. Inte heller ställer man frågan om varför människors drömmar skiljer sig så mycket åt. Varför vissa drömmer om att bli VD medan andra drömmer om att få en fast anställning? Vad man vill bli är ju intimt länkat till vad man kan bli.
Som enskild företeelse så kan man väl aldrig bli arg över att någon skriver en text om att man kan göra vad man vill men i ett samhälle där man överöses av liknande budskap så blir texterna en tråd i den ögonbindel som gör folk blinda för klassklyftor och diskriminering. En ögonbindel som hotar Socialdemokratin och alla som ser och bekämpar de sociala strukturer som begränsar människors frihet.
I en fransk undersökning fastställde man att de som trodde fattigdom, arbetslöshet etcetera berodde på brist på ansträngning, och inte hade något med externa motsättningar eller otur att göra, i större utsträckning var motståndare till omfördelningspolitik (Boarini et al., 2009). Hur man ser på behovet av fördelningspolitik beror alltså på ens uppfattning om locus of control. Kan jag avgöra mitt liv? Spelar mina handlingar någon roll?
Tror man att man kan bli vad man vill bara man lägger manken till minskar det moraliska motivet till att betala till socialförsäkringssystem och offentliga gemensamma lösningar. Därmed minskar också ens motiv att rösta på Socialdemokraterna.
Socialdemokratins framgång är beroende av att människor ser strukturer för i frånvaro av dem blir vår politik helt ologisk. I Sverige finns klyftor och vi måste prata om dem.
Flera studier visar att social mobilitet minskar i takt med att inkomstskillnader ökar. Ju större klyftor desto mer är du predestinerad till ett liv i den inkomstgrupp du föddes. Ginikoefficienten (ett inkomstjämlikhetsmått mellan 0 och 1 där 0 är total jämlikhet, alla har precis samma inkomst och 1 är total ojämlikhet, en individ har all inkomst) i Sverige har sedan sin lägsta notering 1981 stigit från 0,199 till 0,332, 2007.
Jag vet inte om det var det här som Anton menade när han irriterade sig över amerikansk rockmusik men det är i alla fall ytterligare en anledning till att knyta näven när man hör Nickelback på radion.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
